För många år sedan var jag i ett klassrum på Nya Zeeland. I det klassrummet sov en liten pojke på en soffa. Då läraren skulle börja sin undervisning väckte hon pojken. Han vaknade till och hon tog honom vid handen och förde honom till bordet med vägledd läsning. Det var den plats där hon nära och i liten grupp utvecklade barnens läsförmåga så att de efter ett år i skolan kunde just det – läsa! Och inte bara det lärde de sig, de kunde räkna, rita, måla, diskutera, samtala och det oavsett hur de hade det där hemma.
Den här pojken som sov på soffan kom från ett hem som hade väldigt lite med skolan att göra. Där rådde våld, dit kom polisen, där fanns inte det vi önskar barn. Men barnets verklighet var sådan. På frågan om hon inte skulle låta honom sova eller kanske att han skulle få lite lindring från krav och undervisning, ja, så frågade vi, svarade läraren:
– Ja, men jag har till uppdrag att skapa ett liv genom det skolan ger. Om jag inte lär honom läsa och skriva, räkna och samtala, lyssna och berätta, så har jag undanhållit honom hans rättigheter att skapa ett eget liv. Han har sin alldeles egna rätt att lära och det oavsett hur han har det i sitt hem. Jag kan göra något för honom. Jag tänker göra något för honom. Jag vet att han kan läsa nu, han kan räkna nu och han deltar alltid i det vi gör och i det vi lär.
Jag har alltid tänkt så sedan dess.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
