Min tandläkare…

Jag har en så bra tandläkare. Han motsvarar den manlige läkaren i Kvartersdoktorn, angelägen, glad, mänsklig, vänlig, professionell, förtroendeingivande. Man borde göra ett program med min tandläkare.

Jag har annars en aningens respekt för tandläkare, barn av en tid då tandläkaren innebar panikskräck och munnen-öppnas-med-ett-tvång och tänderna borras i lite hur som helst… ja, ja gnäll nu inte om det här… seså…skölj! Tandläkarens redskap förklarades inte för barn av min tid. Borren var ett tillhygge som skrämde både med ljud och möte.

Jag är barn av en sådan tandläkaretid. Därför är jag en aning liten då jag går till tandläkaren. Jag brukar säga till min tandläkare:

– Jag är lite rädd. Jag har inte sovit så bra i natt för att jag ska gå till tandläkaren.

– Jag vet, säger min tandläkare, jag har inte heller sovit så bra i natt, jag är lite rädd för dom jag ska möta på mitt arbete.

Kring detta kan man bara bli helt lugn, gapa stort, skölja runt, bita ihop… men inte bita ifrån.

Jag skrattade gott hela vägen hem… jag hade ju så snygga tänder! Sån är min tandläkare. Förutom att han är min tandläkare så är han också en barndomsvän. Men jag är noga med att skilja på profession och privatliv. Är jag rädd för tandläkaren så är jag det. Han har ingenting med det att göra.


Anne-Marie

This entry was posted in Barns rättigheter, Misstagen and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.

4 Responses to Min tandläkare…

  1. Plura says:

    Oops! Nu väckte du minnen från just vår tid med de gamla skoltandläkarna. Vad många barn de förstörde. Enda fobin jag har är just att gå till tandläkaren. Tur att jag har en kvinnlig sådan och råga på allt från Egypten.

    Inte nog med att man får tänderna kontrollbesiktigade och rengjorda, man får en inblick i andra kulturer.

    En intressant sådan jag observerat är att när muslimska kvinnor är hos tandläkare är mannen med och övervakar att allt går rätt till och bestämmer vad som ska göras. För det är han som betalar när det är färdigt.

    Hur kom jag nu in på detta då, tja associationshalkan över tanken på skräcken vår tids tandläkare satte i oss när den remdrivna borren tappade remen eller tandläkaren fumlade så borren kom ned på tandköttet minns Plura.

  2. Anne-Marie says:

    HUA! Rena rama skräckkabinettstanke. A_M

  3. thord wiman says:

    Hej!
    VISST var det som ett dunkelt genomkorsande av Dantes ”Inferno” vandringen till tandläkarens obehagligt oelastiska stol, ärggrön av många förskräckta människors sittande fasa.
    Men sen, efteråt, som en euforisk dans fram över paradisets ängar. Vilken skillnad!

    Fast, min tandläkare var bra, kontaktbar. Behandlade besökande människor som subjekt, inte objekt. Det fanns en trygghetens vilja och en värme både i väggar och i den gängliges vitklädda väsen. Lugnande. Han kom från Polen. Radions ”skvalmusik” på lagom nivå.

    Minns speciellt en länge fruktad hörntandsutdragning som gick geschwint till tonerna från en Mälarökyrka. Mina sinnen fokuserade intensivt på det musikaliska utbudet och mindre eller inte alls på den operatives utdragningsarbete. Ska kniptångsdra detta med min nuvarande tandläkare – musikens hjälpande, avledande, underbara förmåga.

    Lyssningstips:

    youtube lenne broberg mälarökyrka (2:33 min)

    (Sången skrevs 1968 av dåvarande TV-presentatören Sven Lindahl. Adelsö kyrka bör vara förebilden.)

  4. Anne-Marie says:

    Subjekt var ordet – alla som blir behandlade som subjekt är räddade. A-M

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.