Det har varit mycket bra ordning i mina klassrum trots att jag har tillåtit mina elever att ha kepsar på sig. Det har också varit märkligt tyst kring mobilerna. Inte ett samtal, snarare mycket respekt och visad sådan för de inkommande samtal man väntar på föräldrar som behöver nå sina barn. Jag är noga med att innehållet, ordningen kring det och uppdraget att skapa och verka för lärande. Det är lätt att tro att en keps betyder att man inte har någon ordning. Det är lätt att tro att mobilerna stör undervisningen. Så är det inte.
Många besökare har jag haft – lärare från alla håll, från skolinspektion och utvecklingsledare från här och där, inte någon har ens lagt märke till mobilerna. Därför de används i undervisningen. De stör aldrig innehållet i undervisningen. Kepsarna har eleverna tagit av sig. Frivilligt.
Anne-Marie
🙂 Kanske är det så att vuxna är med och skapar de stora ”keps- och mobilproblemen” just för att de förväntas? Våga släppa ”kontrollen” och våga ifrågasätta sig själv – viktiga vågor enligt mig.
Veronica
Det är vi vuxna som bidrar till konflikten. Det är bara att besöka ett lärarrum. Säg keps och debatten är i full gång. Man reduceras till en sämre lärare om man tänker annorlunda i frågan. A-M
Jag kan leva med att vara en reducerad lärare i lärarrummet bara eleverna slipper konstiga kepskonflikter i klassrummet
Visst är det så, så synd att behovet av att vara principfast är så stort. Och att rädslan för nya tänk och utveckling håller människor kvar i invanda spår. Men det krävs av barnen att de ska kasta sig ut i okända landskap utan att ifrågasätta – just för att de är barn kanske? Jag skulle önska att fler pedagoger tänker sig ”Om det vore jag…?” och agerar därefter.
Jag delar din erfarenhet, Anne-Marie! Både under året i storstaden/förorten och här ute på landet; Vi har haft lugn, arbetsro och gemenskap trots att kepsarna varit på – eller kanske tack vare..? För vad kostar inte ett bråk? Dessutom… jag s e r liksom inte kepsarna. Kanske har jag ett filter för sådant? 😉
Mobiltelefoner är inte heller något problem. Det kunde vara det i förorten ibland, men problemet handlade oftast om att elever upplevde stor stress om de inte kunde besvara sms omedelbart (vilket de ofta inte ville – de ville fokusera på det vi arbetade med)eftersom det kunde leda till bekymmer för dem, efter skolan. Man ansågs dryg och dissande om man inte svarade direkt…
DÄREMOT; på möten där skolpersonal deltar ÄR mobiltelefoner ofta ett problem. Det plingar och plongar och låter och vibrerar och dessutom svaras det…
/Magda
Jag tänker alltid – vill jag vara elev i mitt eget klassrum? Det är en god fråga. A-M
Ja, man måste våga vara sin lärarroll trogen. Mellanrummet till eleverna ska göras mindre. A-M
Ja du – Jag läser ditt inlägg med stora tankar om läraren som modell. Allt gott Magda. A-m