HÄR TÄNKER JAG PÅ ÄRTORNA och DE ÄR GRÖNA...
– Det är ju jättebra det där, vilken rolig undervisning, sa läraren. Men hur gör man då med sin planering?
Jag brukar modella undervisning för lärare. De brukar delta i det som kan ske av textrörlighet och samspel i text och det brukar upplevas engagerande. Men hur gör man….? är ofta en fråga jag får. Jag möter nästan alltid den frågan. Hur gör man med sin planering? Jag provocerade nog då jag svarade att planeringen kanske planerar bort elevernas samverkan och rätt att påverka. Så berättade jag om en lärare som undervisade om moroten.
– Här ungar – här är en morot.
– En morot, sa ungarna.
– Japp, här är en morot.
Så började läraren tala om moroten. Det var en morotsfaktaberättelse och ungarna skruvade på sig. Läraren blev lite fundersam och då en elev räckte upp handen frågade läraren:
– Ja vad vill du?
– Jag tänker på bananer, sa den där eleven då eleven fick ordet.
Vips var det massor av händer uppe i luften. Läraren fick låta eleverna prata lite, men läraren såg mycket besvärad ut.
– Jag tänker också på bananer, jag tänker på jättesmåbananer, sa en liten flicka.
Alla elever tänkte på bananer. Det var bananerna som gjorde dem aktiva och då den första eleven talade om bananer så kunde inte de andra annat än att ge sig in i banandiskussionen.
Lärarens ansikte blev alltmer sammanbitet och kinderna blev rödare och rödare och då läraren återgick till sin faktaberättelse om den fantastiskt intressanta moroten sa läraren
– NU ÄR DET FAKTISKT MOROTEN DET HANDLAR OM! med en gäll stämma.
Det blev tyst i klassen. Någon längs bak viskade något om en banan som var liten..
och läraren avbröt med ett sjudundrande TYST HÄR INNE!
Det blev inte så bra. Morotslektionen gick åt pipsvängen. Läraren skrek argt åt eleverna. Eleverna fortsatte envist att tala om bananerna. Fröken hade ritat en morot men inte hittat den brandgula pennan utan tagit en gul när hon tecknat den på tavlan och därmed var associationerna i full gång. Dessutom var det måndag och på söndagen hade alla barnen varit på samma kalas där den omsorgsfulla modern och fadern till födelsedagsbarnet lagt in en liten, liten pyttebanan (de var moderna på den tiden) tillsammans med det godis alla ungar förväntade sig. Den där lilla bananen hade fått mycket uppmärksamhet under söndagen. Om den ville eleverna prata om. Men läraren var nu i upplösningstillstånd, kinderna morotsröda:
– JAG VILL INTE HÖRA OM BANANER – JAG VILL TALA OM MORÖTTER!
Anne-Marie
Jag skrattar högt.. fast egentligen är det ju inte roligt, men bilden jag får framför är väldigt komisk.
Det är roligt i efterhand. Jag var där på askulation för länge sedan, A-M
Det blir väldigt kul, men är väldigt tragiskt för tyvärr kan det säkert fortfarande vara så. Läraren har sin plan och i den planen ingår inte eleverna… mer än som passiva mottagare …
Tirsten
Jag har en annan bara en vecka gammal.
Utflykt i skogen med 3-5 åringar.
”Vi ska leta efter vårblommor. Nej, inga pinnar! Nej, sluta med löven där, ni kan inte hålla på att hoppa som små apor. Nu sitter vi och sjungen om blåsippan. Nu lyssnar ni på vad jag säger. Nu skriker ni, dämpa lite. Varsågod, ni kan leta efter några blommor som vi ska ta med oss på förskolan. Nääääää, men S. du kan inte visa barnen hur man gör en pilbåge här i skogen, vi har vårtema om du kommer ihåg.”
Jag har en mental bild av målet för min pilbåge.
Sspirit – jag förstår och tänker att ibland är det viktigare att bara ta barn till en plats där de får uppleva det de vill uppleva. A-M