Jag modellade gemenskap med texten och författaren för lärare. De fick själva vara med att skriva in sig i högläsningsbokens text. Det blev kreativt och alla erövrade sin del av innehållet. Gjorde det till sitt.
Jag tänker mig boken som en social mötesplats. Vi möter författarens ord. Och vi möter våra egna tankar. Vi möter våra egna meningar och fyller gemensamt i med det som vi tänker och funderar på. Jag har undervisat så här i många år och boken blir därmed levande och gemensam. Ja, social!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Visst är det så. Man måste lyfta sig ur trycksvärtan och synligöra den och boken blir social här man diskuterar den med andra och inte bara de figurer man har i huvudet när man läser.