Vad är social kompetens? Varför då?

Social kompetens? Vad är nu det och hur ska vi förstå den. Hur är man social kompetent i skolan? Varför talar vi så mycket om den kompetensen men tystar och säger att eleverna ska sitta stilla och titta framåt. Hur uppmuntrar vi i så fall social kompetens?

En tystlåten person är den inte social kompetent? Jag tror på det utvidgade begreppet där social kompetens betyder att organisationen är kompetent att ge ett innehåll att vara social kompetent kring. Jag tror också att konstellationerna förändrar den sociala kompetensen hos alla och envar. I en mindre grupp samtalar elever exempelvis ledigare och mer relaterande för att de sitter så de ser varandra och läraren är med och samtalar och utmanar och för att innehållet intresserar.

Visst är den flesta socialt kompetenta! Alla relaterar till varandra. Ibland är man så socialt kompetent att man kan sitta tyst i en tunnelbana och vara innesluten i sig själv. Det är också att vara socialt kompetent. Att vara en inbunden person i det privata är att vara socialt kompetent och vara frispråkig och lekfull i det skriftliga mötet med andra på Twitter och i bloggar är att vara socialt kompetent i skrivande och relaterande form.

Betraktas man som mindre socialt kompetent om man talar för lite? Alla behöver goda lyssnare och en lyssnare är socialt kompetent, en person som följer med blicken är socialt kompetent. Ju mer jag skriver om detta begrepp desto mer fundersam blir jag.

Kanske är social kompetens helt enkelt att man är människa och i behov av sina relationer. Vi är våra relationer. Jag blir så fundersam över varför vi inte tillskriver alla social kompetens – betänk att eleverna under sin skoltid är i en social gemenskap, en generös mötesplats kan det vara, en tummelplats för människor som växer upp. Socialt så det förslår. Kanske vi kunde relaterar till elevens lärande i stället för att hålla på med de här begreppen. Betraktar vi den vi tycker om som socialt kompetent?

Ja, funderingar, funderingar!