Gamla ordspråk och lite tankar kring dem

Jag vet om det, sa bonden, när det brann i håret.

*************************************************

Man kan ju undra varför detta ordspråk kom till. Var det så att en bonde verkligen hade ett hår som stod i brand och helt lugnt lyssnade på en konversation där man i förbifarten påtalade det hela för bonden och bonden lugnade ned de som såg det de såg och sa… Ingen fara, jag vet om det allaredan, låt inte mig få all uppmärksamhet utan fortsätt ni att ta in höet! Jag undrar hur det är ställt med omgivningen som inte genast hämtar vatten och kastar på bonden eller säger åt bonden att slänga sig i sjön. Då kanske bonden svarar: Det är ingen ko på isen! och då förstår vi ju alla att nu är det riktigt allvarligt ställt med bonden. Jag föreslår en brandutryckning av samtliga.


Stackars den som inget vett har.

*********************************

Ja, det är nära till hands att fundera över bonden med det brinnande håret. Jag tänker på bonden och undrar vad som hände med honom. Jag har inte vett att förstå, ens leka med tanken om bondens öde.

Men! Om man säger så om en person – Stackars den som inget vett har – så har man kanske inte så mycket vett själv. I modern tid kan man skriva till tidningar och fråga om det där vettet, Ribbing på DN är expert på vett och etikett och där får man veta om man kan säga saker och ting och hur man förhåller sig till saker och ting, till exempel vilken gaffel man använder till den där abborren man beställt till huvudrätt (oj så läskigt ord, jag vill inte äta abborrens huvud för …). Idag har de flesta ingen koll på vett och det är därför de måste fråga som om de vore från vettet. Om man söker för att få lite bättre koll på detta med hur många som är från vettet så visar det sig att åtminstone 32 800 träffar synliggör detta faktum.


Det gick med knep sa skräddaren när hönan sprang omkull honom.

**********************************************************************

Men vad är detta Jag måste fundera över hur jag får ihop en skräddare och en höna rumsligt.  Vad gör en skräddare i en hönsgård? Eller har skräddaren en höna till husdjur? Då kanske någon borde berätta för skräddaren att hönor … ja… de förorenar lite fritt och utan hyffs (se ovan om vettet och etiketten) och att hönor också gärna hoppar på skräddare och välter omkull dem när de sitter med korslagda ben och syr i knappar och vänder foder… men det kanske är just det … hönan tror att det är foder att äta och knuffar till skräddaren som sitter och håller i ett sådant foderord. Man måste klura i gamla ordspråk. Fast det slår mig att skräddaren kanske syr ihop en ny skrud till den färgstarka Tuppen på gödselstacken. Krävs en del ombyten om man ställer sig på höga höjder och tror sig om att vara den som är herre på täppan. Men som sagt – det ska till någon höna för att välta en skräddare!


Jag har en oplockad gås tillsammans med honom

***************************************************

Men så obehagligt. Om man har en oplockad gås tillsammans med någon så skulle jag låta gåsen vara oplockad och så skulle jag omedelbart släppa iväg gåsen. Det skulle kännas som om en tredje part ständigt var närvarande i relationen. Den där gåsen är vad jag vet ganska så stor och jag tycker det vore skrymmande att ständigt bära omkring med gåsen då jag ska träffa just den där honom jag har en oplockad sådan med. Jag vill absolut lämna tillbaka gåsen dit den hör hemma. Tänk bara hur det skulle vara att åka tunnelbanan med en ”oplockad” gås och ursäkta sig med att man ska roa sig med att plocka den tillsammans med just honom. Jag undrar också var man får en gås och om man kan beställa den redan plockad? Jag undrar också vad jag ska göra med gåsen efter att ha plockat honom eller henne och tänker osökt på skräddaren som hönan välte omkull. Kanske finns det något samband där? Alltså, man kan ju inte gå omkring med en plockad gås. Tänk efter, det är kallt i vårt land! Om man har plockat gåsen måste man nog ordna något med lånta fjädrar och då kanske just den där skräddaren i hönshuset är rätt man att tillfråga.  Ja, så besvärligt att ha en gås överhuvudtaget. Frågan är vilken sorts gås man har oplockad?


Abborren har fritt att välja, lämna kroken eller svälja.

*****************************************************

Va, väljer abborren att svälja betet? Det var konstigt. Då är alla abborrar som sväljer beten antingen trötta på sitt vattenliv och helt beslutna om att avsluta just detta. Jag undrar vad det är för abborrar man får på sina krokar – är dessa abborrar de minst intelligenta eller har de grubblat klart på sitt vattenliv. Jag trodde abborrarna var hungriga och lättlurade men ack så jag bedrog mig. Jag tror inte att jag ska fiska abborrar mer. Jag måste bena upp den här kunskapen om abborrens val. Valar kanske också väljer att … näe… jag tror inte på valarnas valmöjligheter. Nu börjar jag fundera över om masken kanske väljer att bli bete på en krok. Alltså resonemanget om att abborren väljer att ta kroken eller inte gör ju att man funderar över masken som ringlar på just den där kroken som abborren grubblar över…


Var och en tycker att hans egen sjukdom är den intressantaste

*****************************************************************

– Åh, jag har en så fantastiskt ljuvlig liten liktå… sa någon över middagsbordet. Ja, och så föll vi in i pratet om det som man absolut inte för på tal över en middag med en nyfångad abborre (måste ha varit den där abborren som inte förstod bättre) och utan hänsyn till den oplockade gåsen som sitter  under bordet och bara väntar på att bli  plockad, och det där vettet som ingen av oss förstår det syns i det mesta men speciellt då vi börjar diskutera om en höna kan välta en skräddare och samtalet går överstyr för att kyparens hår brinner och det vet kyparen redan om, ja han säger:  Som det gamla ordspråket säger… Jag vet om det här, sa bonden, när det brann i håret!


Anne-Marie,

som skriver det här åt en person som jag sedan ringer upp och läser upp saker och ting för. Personen skrattar då och blir glad och det vill jag. Glädje är vitaminrikt och livsbejakande.

Lite info: Om man googlar på Skräddare och hönshus så får man några träffar. Kolla! Sök också på liktå – man hamnar osökt på bröllopsbestyr! Självklart! Man ska inte ha en nagel i ögat då man gifter sig… vilket får mig att fortsätta grubbla…

Det här inlägget postades i Ordförrådet och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

6 svar på Gamla ordspråk och lite tankar kring dem

  1. mie skriver:

    Kringelikrokigt…..brokigt….humoristiskt…och ytterligare ett bevis på din mångsidighet!
    Min dag fick en gladstart.
    Glädskrattet gör som ringarna på vattnet: SPRIDER SEJ!

  2. mie skriver:

    GLADSKRATTET STÄLLDE TILL DET FÖR ”A” SOM EGENTLIGEN INGA PRICKAR SKULLE HA!!!!

  3. Anne-Marie skriver:

    Glädjeskrattet! A-M

  4. Plura skriver:

    Kan man inte formulera det oxå: Tänta var det här sa han som tände på när det brann i håret.
    Plura

  5. Anne-Marie skriver:

    Lysande Plura. Upplyst person kan man också kalla den som kommer med lågan. A-M

  6. Mats skriver:

    Jag undrar om Hasse Alfredsson kände till det första ordspråket? Du vet monologen om bönderna som står och tittar på en lada som brinner
    – Stackars ägare!
    – Au – han har råd till det.
    – Hur vet du det?
    – A, det är jag…

    Tack för all visdom – eller vad det är!

Kommentarer är stängda.