Det finns inget ”på låtsas”. Ett barn skapar inget på låtsas. Det lilla barnet skapar på riktigt. Först ser jag en bokstav. Den lilla skriver en bokstav. – Jag skriver, säger treåringen. Det är på riktigt. Jag följer pennans omsorg om bokstaven. Men strax är det inte längre en bokstav utan mer en krumilur. Krumiluren har ett namn och är en liten… som är snäll.
Jag ser ett skapande och ett gestaltande. Det är en ynnest att få sitta intill. Den lilla pratar med sig själv, med mig och med det som kommer fram på pappret. Dialogen är inte mellan två. Dialogen är mellan tre eller kanske flera:
- Dialogen med pappret som är tomt
- Dialogen med det egna självet och tanken
- Dialogen med mig som aktivt deltar, ser och lyssnar alldeles intill
- Dialogen med det som blir på pappret och som får ord och tankar
- Dialogen mellan oss två som tittar på pappret med det som blivit synligt där
- Dialogen mellan oss två om det som ännu inte syns på pappret
- Dialogen mellan den som gestaltar något och det JAG! som gör detta.
Den lilla tittar upp på mig, pekar med tydlighet mot sig själv. Säger:
– Det är JAG! JAG är det!
och jag kan inte annat än att böja mig för denna tydlighet. Gränsen är dragen! Den är mycket tydlig. Den kräver något av mig. Mitt JAG!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Termen på låtsas är egentligen bra märklig.
Jag håller med. På låtsas – det är ett vuxet ord som vuxna skapar för att de inte förstår uttrycken barnen besitter. Anne-Marie