Några dagar i en annan miljö – språkligt – fysiskt – och det skapar jämförelser…på gott och ont. Vi kan kalla det reflektioner om … Att det är så rent. Det är så städat. Gatorna är rena. Jag ser ett enda papper flyga omkring. Att jag lägger märke till detta beror på att det inte är så rent i Stockholm. Och flygplatsen Preswick Airport. När man kliver ut utanför flygplatsens byggnad får man genast hjälp
– Where to dear – och vips sitter jag på en buss som jag inte själv behövt leta reda på. Att jag noterar detta beror på att jag är behjälpt av denna hjälp och att jag inte sett någon sådan – behöver du hjälp kära du – utanför Arlanda. Jag känner mig märkligt hemma här. Trots Ben. Jag gillar språket, accenten, tilltalet
– Oh dear… I see Ben! BEN!
*****************************************
Ben … inte ben.
Ben är en mus. Han är namngiven. Han är liten och gör sig påmind där jag bor.
Ben!
inte ben,
Ny språkmiljö.
Men jag håller mina ben långt ifrån Ben!
Där spelar språket ingen roll.
Jag är inte vän av Ben.
Ben Hur?
***************************************
Min dotter och jag är lite oeniga om tiden. Jag är vaken. Hon sover. Jag är mamma, låter henne sova. Hon är dotter, när hon är vaken är jag vaken. Oavsett… ja … föräldraskap. Jag ska tassa upp… … …. !
Ben!
… då tänker jag på Ben. Det är själva ordet för det jag ska göra – tassa – upp som sätter igång tankarna på Ben. Jag har inga tassar. Jag har fötter. Tassar – eller att tassa – är ett lånat ord från djurriket. Det betyder att man smyger försiktigt fram. På tassar. Det är djur som har tassar. Det är djur som kan tassa. Jag vill inte att Ben tassar omkring tyst och smygande i närheten av mig. Jag vill att han klampar (människo-ord) fram i tillvaron och ljudligt ger sig till känna. Själv ska jag smyga så att jag inte väcker några människobarn… ta mig ut ur gemensamhetsboendet… sätta mig på ett fik… beställa in… en caffe latte… öppna min bok… skriva en stund vid cafeskrivbordet… och ha benen under bordet…båda fötterna på golvet på en ofarlig plats någonstans i Edinburgh.
Det är lördag.
*********************************************
Om jag hade packat som muminmamman – men inte varit muminmamman – då hade jag nog packat med mig en mousetrap? Men det är inte säkert att jag skulle ha använt den. Jag kanske skulle markera lite mot Ben, du Ben, vi ska dela det här rummet. Jag har en sån här… och så skulle jag med darrig hand visa honom råttfällan. Om jag ska vara riktigt ärlig – Musen Ben vet inte vad det är för något. Han har överlevt alla fällor. I hans värld finns det inga. Han är söt, tar en och annan smula från golvet helt omedveten om att jag tänker det jag gör. Om jag ska vara väldigt ärlig så skulle jag aldrig någonsin sätta ut en sådan fälla.
Om jag ska vara riktigt riktigt uppriktig mot min dotter – du – Ben – det är inte en mus – det kan det inte vara – det är flera olika möss, flera olika Ben, inte en och samma ben – det är massor – det är hur många som helst – men jag tror jag ska vara försiktig även med detta samtal. Jag har en känsla av att Ben betyder något för henne. Vi skulle hamna i diskussioner – vemharrättattbestämmaöverliv – vadsägerattduharmerarättänenmus – varförärduräddförensådanlitenmusduärjutusengångerstörre… och där ger jag min dotter rätt. För jag håller med. Därför är det inte bra att jag tänker MOUSETRAP…
Jag har ännu inte satt ned fötterna på golvet – benen bär mig inte fram till kaffet.
****************************
”Prova att sätta i batterier i Ninja-guldhamstern, sätt igång honom och sätt ner honom strax innan du tänker sätta fötterna i golvet så ska du nog se Ben, med familj, håller sig undan. Jag tror det kan göra susen och ingen behöver gå i fällan och dö.”
********************
Varför tänker jag oavbrutet på ordet mousetrap?
Jag ser Ben.
Han gör min värld en aning mindre.
Mina ben är inte på golvet.
Varför är min dotter så gästvänlig?
Varför gör hon ingen skillnad på mig och Ben?
Varför tänker jag på en ostbit i en fälla…?
Nej nu ska jag sätta ned fötterna,
modigt gå fram till espressobryggaren,
jag VILL ha kaffe,
och det får Ben böja sig för.
Jag tittar på Ben.
Han kilar omkring och har det gott.
Han har fyra ben.
Ben är på benen.
Jag är beredd.
Att lägga mina på ryggen.
************************************************
– Tycker du att BEN har magrat?
Det är den första frågan min dotter ställer mig när hon vaknar.
Själv sitter jag ihopkrupen i soffan och väntar på att kaffet sätter på sig själv och att Ben inte har tid att springa fram och åter över golvet. Jag reste för att vidga vyerna… nu sitter jag i en mindre värld…på grund av en liten mus vid namn BEN.
Om Ben har magrat…?
Jag kaxar upp mig –
– Du det där är inte samma Ben som förra gången!
– Tror du inte?
– Nej jag tror att det är Ben den yngre flera generationer sedan den förste Ben.
– Tror du? Jag … jag tror att han har magrat lite!
End of discussion!
*******************************
Jag sitter på en säng i en lägenhet i Edingburgh. Benen har jag ovanför golvet. Dragit in dem under kroppen. Inga fötter på golvet. Kan möss hoppa?
***********************************************
Please, tell me about Ben, I need to know?
*************************************************
But one time… (ingångsmening för bygga upp en berättelse, en saga, en läskig historia, ska sägas med viskade röst och med en vilande paus innan fortsättningen följer…)
One time he tried to drag a banana away but I made big sounds on the counter so he left. (bygga upp historien så att den först blir lite vänlig men sedan tar en skruvad vändning).
Once Ben tried to eat some cerial through a plastic bag (well mice eat anything…onödig information, människor vet att möss äter allt, denna information tillför inte berättelsen något mer än att just detta har hänt på just detta ställe.)
If you make great sounds Ben will be off for a week or two (strategier hur att rädda sig själv när den stora faran uppenbarar sig).
But Ben is not alone Anne-Marie – he appears with his friend – the other one is Bens cousin… (det riktiga skräckscenariot – det är inte EN mus det är TVÅ kanske TRE eller oändligt många)
Once there flew a pidgeon and a blackbird through the chimeny… they scared Ben away… (solutions without sense).
Great – you spoiled all the fun with the Ben story (någongång måste dåliga historier om ingenting få ett slut)
Thanks for following.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
