Att kommunicera och samtala om det som känns svårt kräver sin lyssnare. Den som lyssnar får prövas. Vi hör det som stapplande försök att berätta men är prövningar av lyssnarens förmåga att lyssna. En slags bekräftelse på hur hög närvaron är. Samtalet springer inte fram, det sipprar igenom många vardagshändelser, intill, nära.
Att göra ihop, sitta intill varandra, tala vid ett legobygge, ett bullbak, en trasig motor, ett pusselläggande, en biltur, en paus under fotbollsträningen eller under ommålningen av en vägg därhemma. Ansikte mot ansikte blir språket så naket och känslornas uttryck så utlämnande, men vid sidan av varandra, intill medan vi gör något gemensamt, skivar gurka, steker köttbullar växer sig möjligheten till samtalet om mer ofarligt. Som en bullbakande fritidsledare lärde jag mig att baka in samtalet i bullarna.
– Snälla, kan vi inte baka idag, betydde många gånger
– Jag behöver prata.
Men detta sades aldrig rakt ut.
Det böljande samtalet, de steg som först prövar lyssnaren tas försiktigt, sedan kommer tankar och funderingar från den unge människan. Oftast med ställda frågor kring något som kontrollerar att lyssnaren reagerar. En slags garanti innan fortsättningen kommer och modet större att berätta vidare.
Med dessa tankar funderar jag hur många samtal vi för genom att göra något tillsammans såväl hemma som i skolan.
Det är för mycket snabbmat i köken. Med för mycket snabbmat i köken blir det omöjligt att baka in samtalet i bullarna… Det behövs långkok för att småprata sig fram och tillbaka i sin egen historia. Prata sig in i kärnan.
Tro mig, jag har bakat många, många, många bullar…
Det jäser bland dem som behöver få samtala!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
