… detta känsliga skrivande. Varje gång jag tänker så om mitt skrivande och då jag sänder iväg något skrivet så vilar jag mig ömt mot Klas Östergrens ord en gång. Klas Östergren blev intervjuad i en tidning. Det handlade om hans nya bok. Jag läste med intresse men kom att för alltid fastna i den känslighet som skrivandet innebär. Själen sitter i varje punkt.
Tänk om vi kan förstå hur nära och intimt våra ord hör samman med vår identitet. Hur kan vi någonsin stampa hårt på det skrivande vi får av våra elever? Hur kan vi se morgondag i undervisningen istället för att korrigera i det befintliga. Det handlar om att mottaga något mer än bara ord.
– ”Bara” ord? Anne-Marie, nu gör du en tankevurpa. Det var ju aldrig bara ord. Det var ju något mer.
Usch – jag blir berörd av dina ord. Har nyss skickat respons till studenter och får ett brev tillbaka från en underkänd student som sorgset beskriver känslan av att ”hur jag än gör blir det fel – och när jag tycker att jag förstått så blir jag ändå underkänd”.
Så är det kanske på högskolan där tentor är ren examination – texten blir ett bevis på att du uppnått målen eller misslyckats. Men det känns hårt att i en kurs som handlar om relationer och formativ bedömning tvingas ge besked på det här sättet mitt i sommaren utan möjlighet till nyansering eller fördjupning.
Jag famlar och säger ungefär att ”det är bara orden som är underkända – inte du som människa” – men det är en bräcklig argumentation.
Ja, det är bra om du känner så, jag tror innerligt att vi blandar samman objektet vi sänder iväg med subjektet som sänder iväg. Det är mycket svårt att separera våra språk från vår identitet. Men Mats, att du tänker så gör dig till en mänsklig mottagare. Det är då vi inte tänker så som det blir lite farligt. Jag tänker att vi måste förändra utbildningen från allra första början – så att eleverna kan utveckla ett förhållande till texterna mer objektivt. Jag funderar i dessa banor och tänker mig en utvecklingstanke där jag tar stöd i Vygtskijs tankar om morgondagen. Jag återkommer. A-M
Och där ringade du in min skrivkramp på ett väldigt fint och känsligt sätt. Tack!
Den delar vi alla. Det är väl detta med intimiteten med identiteten. A-M
Finns det något så kärt som den senaste skrivna texten eller ordet.
Det är naken hud av känslor vi försökt förmedla till omgivningen. Ska var igenkänningsbar, lättläst, innehållsrikt men inte detaljerat och du ska få orden att komma emot läsaren. En inre bild ska gestaltas hos mottagaren, där bilden är annorlunda än den som skrev den.
Att skriva är svårt. Inte alla förunnat att ha den förmåga även om det går att träna upp själva textbehandlingen. Den där nerven är det svåra tycker Plura…
Det är en konst att första gången ge sin text till en läsare. Här har jag vant mig – men i andra sammanhang där en redaktör, en förläggare, en professor, en utomstående får min text är jag …. ja, det är som att skicka iväg sitt barn till skolan. A-M
Håller med dig Anne-Marie, det är ömt att skicka iväg barnet till redaktören och förläggaren. Besvikelsen blir ju så stor när man vet att texten är bra men ingen vill publicera den av någon outgrundlig anledning. Plura