Jag var inget ljushuvud i skolan men jag var ett huvud. Ibland så fick vi frågor utanför den ordinarie skolboksundervisningen och då fick mitt huvud energi och ibland blev mina lärare förvånade över mitt snabbtänkande huvud. Det var dock alldeles för sällan. Oftast satt jag över böckerna och förstod inte så mycket. Jag tror att den stränga formen fick mig att pressas in i en mall som jag inte riktigt kunde trivas i. Det var först på högskolan jag förstod att tänkandet i huvudet var intressant och att detta tänkande efterfrågades. Gärna ihopblandat med det som var kurslitteratur. Då sken jag upp. Inte bara huvudet blev ljust, hela jag blev det.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Tänk så många ljushuvuden som trängts in i mallar de inte förstår. Skolan här här en del att lära hur man får barn att inte hänga över böcker för man ska, för att fröken sagt det. Plura
Grundskolan var för mig lösryckta pusselbitar utan sammanhang … inte förrän jag blev vuxen förstod jag att dessa bitar gick att pussla ihop till en helhet … förväntades jag förstå det redan i grundskolan? jag var nog inget ljushuvud…
Tirsten