Familjen hade flyttat, pappa var död och begraven, nytt boende och ett behagligare sådant. Ett vackert radhusområde intill vattnet, barn på gårdarna, lekar och sparka burken varje kväll. Barnens rike. Allt kunde ha varit ett paradis om inte. Högt uppe på kullen låg skolan som under några år skulle bli mitt tysta helvete. Jag började en ny skola, i en ny fyra.

Jag var en glad flicka, men mitt skratt tonande en aning i moll. Pappa lyste närvarande i det mesta. Jag var sårbar men bar min sårbarhet utan att förstå hur synlig den var. Jag bar frågor som jag aldrig ställde. Jag sökte svaren utan att uttala frågorna. Jag ställde aldrig frågorna till någon. Jag anpassade mig till de vuxnas tystnad. Inte fråga. Inte fråga. Inte fråga.

I skolan var det till en början rasternas lek och grupparbeten i klassrummet. Men från en dag till en annan var jag inte längre välkommen till min klass. Det tystnades runt mig. Jag valdes sist. Jag stod plötsligt längst bak i alla led. Till matsalen sprang alla förbi mig. Skorna hittade jag inte i korridoren. Min jacka låg trampad på.

Tystnaden blev långvarig. Första dagen var lång och obegriplig, första veckan likaså, men den andra månaden visste jag att denna tystnad – den skulle bli lång. Första terminens jullov betydde en frist. Skolstarten på vårterminen betydde repris på samma, mer av samma, ytterligare mer av samma. Tystnad. Trampad jacka. Ensam.

Jag gick ensam. Ensam hem från skolan bakom grupperna som skrattade högljutt där man höll varandra under armarna. Det var bättre att gå lite efter än gå lite framför. Aldrig gå framför en grupp, alltid gå bakom den. Så många strategier jag utvecklade; märkas lite mindre, inte utsätta sig, inte märkas alls och inte dra till sig uppmärksamhet. Och så detta att skydda andra. Jag berättade inte för någon därhemma. Inte lägga börda på. Inte berätta. Inte berätta. Inte berätta.

Tystnaden var total. Överallt var det tystnad.
Tystast var jag. Tystare än tystast. Det jag var med om omslöt jag i mig själv. Knäpp tyst.

En dag skulle klassen diskutera klassfest.
På rasten hade klassfestgruppen erövrat klassrummet.
Då vi andra släpptes in kunde vi läsa på tavlan:

VI VILL HA KLASSFEST
ALLA SKA KOMMA!
ALLA UTOM ANNE-MARIE

Jag läste med heroiska ögon.
Och – jag minns lättnaden!
Orden var sanna.
åh Äntligen!

Nu äntligen, nu skulle läraren äntligen få syn på, kunna hjälpa, lyfta en aning på mina bördor.
Nu… Nu… Nu!
Allt mitt hopp fanns i orden på tavlan.
Jag längtade efter läsaren. Jag längtade efter läraren! Nu…

Jag blundade då läraren kom in i klassrummet.
Jag minns att mitt hjärta slog hårt i mitt bröst. Jag minns att jag…

Läraren gick med bestämda steg fram till tavlan, läste det som stod skrivet, vände sig mot klassen;

– Det är klart att vi ska ha klassfest!

Inget mer.
Inte ett ord mer. Inte någon åtbörd, inte någon åtgärd, inte någonting utan bara massor av ingenting. Och utan några riddare, hjälpare eller rättskipare fortsatte mitt tysta liv som om ingenting hade hänt. Jag väntade en dag, två dagar, tre dagar, fyra veckor, två månader tills jag slutligen bara ställde mig upp och inför alla klasskamrater sa:

– Nu får det ta slut. Nu jäklar få ni lägga av! Jag är trött på det här! Nu får ni sluta!

Då… då vände det… Jag var fri.
Ryggdunkarna och hopprepsinbjudan.

Allt vände… allt vände mot nästa offer…
Det blev G. G döptes snabbt till Knappen.
Från en dag till en annan utesluten.