Skrivandet är som att lösa korsord. Jag har en tanke. Och den tanken ska in i några meningar. Man får knåpa sig in i sitt ordförråd. Man får grubbla över meningsuppbyggnad. Och så ska det hela förklara något slags tillstånd. Komma överens med tanken. Ibland vet jag inte om det är pennan eller tanken som styr. Ibland tror jag faktiskt att det är själva skrivandet i sig som gör något med tanken.
Jag älskar att skriva! Och det är en spännande relation jag söker utveckla – den mellan tanken och pennan!
Skrivandeprocessen är något väldigt speciellt, dyrbart och något som bör få ta tid. Alltför ofta i skolvardagen knölas den ihop till en skrynklig boll i slutet av ett projekt, prasslas ihop i sista sekund som vore den bara en ynka återgivning av det som tänkts under projektet och alldeles oviktig i sig själv.
Och det är dumt. Det är synd, och det är slöseri med något så fantastiskt.
Att skriva, läsa igenom, skriva om, låta ligga och så titta på igen efter en stund, skriva om en gång till, smaka på formuleringarna, prova sig fram för att se vad som händer om man flyttar kommat där dit eller hit, eller kanske rent av tar bort det är en värdefull process i sig. Kan vi ge eleverna den upplevelsen har vi gett dem något stort.
Håller med Morrica! Håller med. //Anne-Marie