Ett mycket litet smakprov ur det jag skriver – utgivning i bokform 2011 – texten är oredigerad men vältänkt (vilket inte riktigt är samma sak) :
”FORMATIVT OCH SUMMATIVT – HAND I HAND OCH HELA TIDEN
Tanken om att själva konflikten, att inte förstå och att förstå, är själva möjligheten till lärande förändrar mig som lärare. Jag blir mer nyfiken på just den konflikten. Jag har skissat på hur det är att lära och var och när lärare kan hjälpa och stötta, finnas till och inte överge när lärandet upplevs svårt. Alltså att verka utifrån ett formativt förhållningssätt. Det är i det som ligger utanför, det som är lärandets objekt som svårigheten är, alltså inte inne i eleven, och det är i detta som ligger mellan oss som lärare och elev kan och ska mötas. Om det är svårt med matematiken, så ska denna matematik förklaras utifrån ”vad är det här och nu inom matematiken som är svårt, dvs, det är just detta matematiktal som är svårt, inte all matematik. Läraren ska därför befria eleven från att problemet ligger i eleven. Läraren måste alltså träna sig i att det är problemet framför lärare och elev som kan lösas, problematiseras och utvecklas. Det är inte i eleven svårigheterna finns, det är i matematikuppgiften, och lösningen finns i det gemensamma, att det inte är farligt att inte förstå, göra fel, tänka ihop, och att det besvärliga ligger inom räckhåll för två, inte i en person och i det ensamma som tystnad innebär. Skolan skall alltid värna att eleverna ställer frågor. Och ge eleverna rätten att ta ansvar för att de inte förstår. Dialogen om lärandet måste vara ständig, öppen och gemensam. Eleven ska uppleva att läraren delar lärandet med eleven. Och att lärandet har ett objekt, låt säga, en text, ett fysiskt problem, en nöt att gemensam knäcka.
Lärarens nöt är en aningens större än elevens. Läraren måste samtidigt och hela tiden hålla fokus på hur eleven tänker, hur att utmana eleven, hur eleven förstår, hur eleven kan våga visa, hur eleven ska kunna utvecklas och genom vad och hur lärandet kan utmanas, genom vilket stöd, vilka infallsvinklar. Det går inte att säga att – Du förstod ju alldeles nyss! Eller begära att eleven ska kunna förklara vad eleven inte förstår och genom uppgiften komma åt, befria elevens tankar och funderingar. Att genom dialog och frågor lotsa eleven igenom det som är svårt, inte överge.”
Som sagt – boken kommer i höst. Denna del och detta lilla utdrag publicerar jag till en lärarkandidat som sitter fast – och jag vill inte att lärande gör det – då träder jag in i den formativa möjligheten tills jag finner att eleven självständigt kan och vill fortsätta på egen hand – ett slags summativt resultat med andra ord.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Du kan konsten att bygga upp en förväntan! Nu finns det ingen återvändo. Jag ser fram emot hela boken!
Vi lärarkandidater behöver dig. Det har jag sagt många gånger. Vi är alla på ett sätt fast i en utbildning som inte öppnar upp för den syn på lärande som du har. Vi behöver ditt perspektivet. Jag har en förmån vilken jag värderar högt! Tack finaste Anne-Marie! Malin
Vi behöver ditt perspektiv – ska det självklart stå… Malin
Tack Malin! Det värmer! A-M
Den boken längtar jag efter att läsa! Vad roligt att du har länkat till vår sida, du är ju den stora idolen!
Ni är mina idoler! / A-M
Härlig skrivning, väl i överenstämmelse med mitt mantra ”avgränsa det du bedömer”. Vi bygger vidare med små kunskapsstenar och vet inget om hur fort bygget kan börja gå efter ett tag, däremot vet vi att genvägar äro senvägar och att det är nödvändigt att hitta vilka byggstenar som är lämpliga nu.
Även när vi får en begäran om att göra summativa bedömningar ska de avgränsas och inte säga något utanför det vi vet. Det är också en svår konst.