Jag följer klass 9 A. Tack och lov att de har fått bli med i ett TV-program. Det är deras smala lycka. Att svenska folket får skolan i såpaform är en annan sak. Att skolklockornas ding-dång blir skrämselhickesignaler för en hel nation. Vad är det för skola vi får se? Vad gör den med eleverna? Och jovisst, klass 9 A finns nog lite överallt, och vi måste komma tillrätta med att det är så. Frågan är bara hur?
Jag tänker att eleverna i klass 9 A får sitta still i sina bänkar. De får kliva över klassrummets dörrar utan att bli välkomnade eller hälsade på. Som om elever inte är människor. Och allt fixas med prov, ja, det är vad vi får ta del av, inte undervisning. Vi får se hur eleverna mår bra av att lyckas. MVG på ett prov – javisst – det är fantastiskt och betyder glädje för alla lärare! Och ska givetvis vara lärarens ansvar att bedriva en undervisning som leder dit. Prov kan vara en del av det arbetet. Men inte hela arbetet.
Men bemötandet av eleverna gör mig bekymmersam. Jag har inte i något program sett hur lärare välkomnar till dagens lektion, mer föser in, tystar ned och sätter en provskrivning i händerna på eleverna. Jag skulle vilja se mer av hur lärare genomför och bedriver en värdig undervisning där eleverna får komma till tals, inte bara inför en kamera och hemma vid ett köksbord, utan också i den skola där lärare och elever talar om kunskaperna, lärandet och gör det i en kollektiv gemenskap och med lärarens tydliga fokus.
Också möbleringen talar om en organisation som behöver utmanas. Eleverna ska diskutera och samtala, dels med lärare men också i mångfald med varandra. Om det som äger rum i klassrummet. En skolform där klassrummen andas tillåtande och lärande betyder att rummet också ska visa detta. Elevprocessande arbeten ska synas på väggarna och elevernas summativa resultat likaså. Teckningar, fotografier, bilder – ja allt det som eleverna gör ska synliggöras. Klassrummets väggar ska kunna läsas av. Här pågår lärande och det ska synas!
Och denna tystnad som prisas i klassrummen. Lärare som väntar ut tystnaden lär få vänta på den tänker jag. Jag delar Stavros synpunkter i detta sista program. Någon visselpipa ska man inte påkalla uppmärksamhet med. Den ska aldrig in i klassrummet över huvudtaget. Det är något med hur man bemöter människor, i gemenskap med stoff, med lärarens viktiga förståelse för relation, att vi är människor och att vi blir till i gemenskap med andra. Detta kan bakas in i lektionen, innehållet och samspelet. Olga Dysthe skriver om den flerstämmiga klassrummet – jag saknar just den aspekten och jag undrar därför vad programmet gör med synen på eleverna? Vilken är värdegrunden? Hur gestaltas den demokratiska aspekten och hur har eleverna möjlighet att delta och påverka undervisningen?
Jag tycker också om att det är tydligare fokus i lärarlagets diskussioner. Det ska det vara. Det skulle jag vilja se mycket mer av. Det inre arbetet.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag har inte riktigt orkat titta på alla avsnitt av den anledningen du beskriver. Den idealskola som eftersträvas är en provfixerad och känslolös plats där jag inte vill arbeta. Vi arbetar med love-bombing istället och jag är övertygad om att det ger minst lika bra resultat.
Relationen mellan lärare och elev är så viktig, och relationen lärare, elev och stoff kan verka för att eleverna blir sedda, får undervisning och värdigt bemötande. Jag tror det är viktigt att föra samman läroplan med kursplaner. Tack för dina tankar. A-m
Det gläder mig att du nämner möbleringen i klassrummen. Möbleringen som riktar fokus mot tavlan, mot läraren, mot den vita, upplysta tavlan i det dunkla klassrummet (trots att jag vet att det nog har med kamerorna och tv-bilden att göra att det ser ut så tänker tanken om det dunkla klassrummet och den ljusa tavlan sig själv, varje vecka). Eleverna vänder ryggen (räta på ryggen! Sitt rakt!) mot varandra, det enda stället i klassrummet där man inte behöver ha någon annans ögon i ryggen är längst bak, långt från tavlan, långt från det område där fokuset i klassrummet befinner sig. Där har man istället en skog av ryggar mellan sig och tavlan, och trots att skogen består av många träd blir det svårt att se varje enskilt träd eftersom där är så många. Kan man, från tavlan, från ljuset, se varje elev när man bygger en elevskog, en ryggskog, mellan sig själv och eleverna? Tänker jag, när jag ser möbleringen i klassrummen.
Och så tänker jag att om jag vore lärare där så skulle jag viska att vet ni var ordet möbler kommer ifrån? Det kommer från ett latinskt ord som betyder rörlig – samma ord som vi använder om telefonen vi bär i fickan, så att vi kan prata med varandra även när vi inte kan se varandra. Sen skulle jag fråga om det inte vore en bra idé om vi använde oss av denna rörlighet och möblerade om lite så att vi skulle kunna prata med varandra i klassrummet också.
Men det är jag, det. Jag är ju inte på TV, som tur är, jag kan möblera om lite när jag har lust alldeles utan att behöva vara rädd att snubbla på sladdar till kameror.
Alla rum gestaltas också av synsätt och tanke. Att klassrum ser ut som de gör i dagens skola är en rest av något gammalt. Självklart ska läraren kunna ha fokus och få det men sedan skapas miljön kring det som vi arbetar med. Jag ser ansikte mot ansikte i lärandet. Vi måste se varandra för att bli trygga och kunna relatera. TV har filmat i samtliga mina klassrum, utan svårigheter! Snarare är det så att ingen tänker på miljön som en del av lärandet. A-M
Det värmer mig om hjärtat när jag läser detta inlägg! Jag tycker du har helt rätt.
Jag har själv bara sett delar av serien, men av det som jag sett så måste jag helt klart instämma med allt du säger, bl a att det är för mycket fokus på resultat, prov och ”MVG” istället för relationen mellan lärare och eleven, samt relationen mellan elever, och att elever måste bemötas med värdighet och som jämlikar.
Du har också helt rätt att det är en TV-såpa och inget annat. Tex i senaste avsnittet, när en av eleverna får MVG på ett fysikprov, spelas samtidigt sentimental musik i bakgrunden ungefär som när ett kärlekspar återförenas i en smörig film.
Jag tycker personligen att det är oetiskt att exponera sånt här i TV, men det är en annan femma.
Jag tänkte berätta lite om hur det var när jag gick i högstadiet, vilket var i början av 90-talet, och vilken stämning som förekom både i klassrummet och på skolgården.
Man kan sammanfatta det som om att allt som du nämnde om förhållandet mellan elever och lärare fanns då. Jag upplevde nämligen att det fanns en värme och öppenhet mellan lärare och elever, samt en optimism, som i och för sig kanske också speglar samhällsklimatet som förekom på den tiden. Det var en rolig och okomplicerad tid helt enkelt. Någon stress i egentlig mening förekom inte vad jag minns.
Visst kunde vissa elever vara stökiga ibland, men aldrig så att en hel klass urartade, som man läser om i dagens skolor.
Och dessa elever som var stökiga fick en enkel tillsägelse, och sedan var det bra med det. Vidare var det aldrig så att enskilt stökiga elever uteslöts ur gruppen.
På tal om förhållandet mellan lärare och elever, så minns jag att en elev hade upprepade gånger ristat sin nyckel mot en dörr, vilket gav ett fult märke, och vår klassföreståndare fick syn på detta. Eleven fick i och med detta uppgiften att efter skolans slut, med sandpapper och lackering, ta bort märket han hade åsamkat, och efter ett par timmars slit, så bjöd klassföreståndaren eleven på tårta och läsk, som han hade köpt.
Ofta satt elever och lärare och åt tillsammans.
Vad gäller undervisningen, så kunde den vara riktigt underhållande både för elever och lärare, samtidigt som den var pedagogisk. Vi hade en fysiklärare som egentligen var vikarie, som gav oss den svåraste fysiktentan som fanns för 9 klassare.
När han bjöd in oss till tentan utropade han stolt: ”välkommen till festen!”. Även om en elev inte presterade max på denna tentan utan kanske bara 70-75%, och eleven var missnöjd med sitt resultat så sade han lugnt ”ja, men det var väl bra”.
Med andra ord, den här inställningen om att få MVG i allt bara för att det skall stå MVG i betyget som i ”klass 9a” fanns inte, utan man hade en mer nyanserad inställning till prestation och resultat.
Här var det nästan det omvända än vad som utmålas i klass 9a: Ofta var det att elever var missnöjda, men att lärare försökte trösta dem med att de skall vara nöjda med sitt resultat.
Jag tror att mycket av vilken inställning som finns när det gäller prestation och resultat i dagens skolor, hänger ihop med hur samhällsklimatet är.
Vi matas ständigt från media om idealen att vara vackra, duktiga, framgångsrika etc etc, med andra ord perfekta, som tyvärr inte bara råder här i sverige utan i västvärlden generellt. Det finns ingen ände till all galenskap. Och detta skapar naturligtvis en enorm stress och press på människor, och som jag samtidigt tror har påverkat klimatet i skolorna, med all betyghets. Det är under dessa premisser som ett program som klass 9a har varit möjligt att föras fram.
På min tid i början av 90-talet hade det varit orimligt att visa ett sådant program.
/andreas
/andreas g.
P.S. Undrar samtidigt hur mycket stålar som dessa lärare får extra för att medverka i programmet.
Vilka underbara berättelser Andreas, hur det är att vara lärare och faktiskt vilja elevernas bästa – Så skulle skolan också kunna vara. A-M
Fingret direkt på något som jag funnit mycket underligt. Kan SVT ha klippt bort ett så viktigt moment. Det där ögonblicken när man hälsar på eleverna, för inte kan väl superpedagoger klara sig utan detta möte. Ibland blir det kort för mig men hur bra lektionen blir hänger ofta ihop med hur bra dessa ögonblick blir.