Pojken på hotellet har ett arbete. Han serverar kaffe till morgongästerna. Plockar in tallrikar och koppar, frågar om gästerna är nöjda. Under morgontimmarna blir han säkrare. Han utvecklar sin ögonkontakt med gästerna, prövar hur servil han kan vara, och lyfter klumpigt upp en kaffekopp och en tallrik. Han utbildar sig.
Han är 12 år. Han tar sina uppgifter på mycket stort allvar. Det han lär sig gör han i verkliga livet. Alla gästerna är också lärare. Våra bemötanden justerar hans handhavande av halvt uppätna maträtter, ska han ta dem eller inte och när i så fall? Hur ska kaffekoppen ställas fram och hur stör man inte samtalet som äger rum mellan dem som äter frukost?
En del gäster behandlar honom som en fullvärdig servitör, andra som ett gulligt inslag. I alla fall som pojken närmar sig hotellgästerna kommer varje hotellgäst i sig att vara en utbildare. Och inte på låtsas. Allt är på riktigt. Det berör mig är med det stora allvar pojken går in i sina uppgifter. Nåde den som trampar på det allvaret.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Jag känner igen det här från Indien! Stoltheten hos barnen som hjälper till och hur de bygger upp en skicklighet att avläsa gästernas önskningar. Önskar att skolan kunde erbjuda samma allvar!
Orkney!? Spännande!