Jag har rest mycket i Norge. Jag har befunnit mig på underbara platser. Jag har åkt på fjordar, nordkapat, sett ishav. Jag har besökt skolor. Alla dessa platser. Jag har också mött skolfolk i skolorna som tagit emot mig. Öppna famnar och mycket allvar. Skratt också. Skolutveckling har jag fått vara del av. En rektor inbjöd mig med orden:
– Du ska inte göra något fort – du ska ta god tid på dig! Och jag tänkte att ingenting kan gå fort då det gäller skola, elever och lärare. Ingenting som handlar om livet går egentligen fort att lära. Att saker och ting sker på ett ögonblick är en helt annan sak. Att förstå, lära och utveckla en långsammare inre process och yttre.
Det trauma Norge har tycks inte slå ned det norska folket, tvärtom sluter de sig samman, och de gör det med styrka. Jens Stoltenberg får också mig att bli stark utan att förlora sorgen. Rosornas hav syns mig så livskraftigt och vackert. Och då kungahusets Hakon talar gör han det med samma inre styrka, vilja och närhet till var och en. Sådana tal berör och behövs. Också utanför Norges gränser.
Och jag tänker på rektorn som gav mig tiden. Aldrig någonsin tidigare hade jag hört de orden. Det får ta tid! Det får göra det.