– Tröttnar du aldrig, frågade någon.
– Åjo, svarade jag, visst har det hänt mer än en gång att jag känt att jag tröttnat. Jag har tröttnat på att äta äpplen, tröttnat på att gå upp klockan sju, tröttnat på att sitta på möten där rektorn rabblar, trött att laga kopiatorn för tusende gången, trött på att hjärtat hoppar för att jag inte ser en enda lärardator som är ledig, trött på att vi diskuterar julpyntet mer än dagliga lektioner, trött på att … men så är det mötet med eleverna! Då piggnar jag till och tycker att det är roligt igen!
Ja, det är precis så det är! När man träffar sina älskade ungar så förstår man varför man, trots allt, valde det här yrket.
Såg programmet i natt. Varför började mina tårar att rinna? Var det av kärleken jag såg och hörde? Var det bitterljuva tårar? Stämningen du och dina elever skapade i rummet gick rakt ut genom rutan. Måtte du aldrig tröttna på dina elever. Vilken lyx att ha en lärare som du.
Önskar dig en skön julledighet!
Tackar så varmt, så varmt. A-M