Skolan omges av bristsyn trots att teorierna visar andra möjligheter – att se det nutida och verka för det framtida. Det betyder inte att framtiden ska göras oändligt framtida utan hellre att vi ser den mycket nära framtiden. Framtiden måste gå att greppa.
Ur ett socialkonstruvistiskt perspektiv möts vi, och det som sker kring det vi möts kring gör att vi blir till och genom andra och i egen aktion lär vi oss. En dag kan vi stå på självständiga ben och vara förtrogna med något vi en gång inte alls kunde. Men då handlar det om att befinna sig inom det möjliga.
Lärare är idag stressade för att de själva inte äger verktygen för det som processas i klassrummen. Utifrån kommer kraven och de är utanför lärarnas ”utvecklingszon”, utanför det möjliga. Alldeles för sällan tillfrågas lärare hur de vill dokumentera, hur de faktiskt följer läroplanen och hur de omsätter kursplanen för eleverna. Alldeles för sällan skapas prov i gemenskap med eleverna, lärarna och kunskapsområdet. Alldeles för sällan möter lärare respekt för sina kunskaper om barn, om lärande och om vad de faktiskt ser och vet om barns utveckling. Alldeles för sällan får lärare möta teorierna och forskarnas tankar i form av processande samspel och diskussion om hur forskningen undersökt och kunnat generalisera det lärare gör eller inte alls har upptäckt. Alldeles för sällan får lärare gå på det pedagogiska djupet för att utveckla undervisning, relationer till eleverna, till ämnen och styrdokument. Det finns risk för att läraren upplever sig tvingad, i klorna på någon annan och inte alls får frågor om det inre arbetet som kan göra att saker och ting förändras, utvecklas och får fatt i lust och undervisarglädje.
Kanske är det så att lärare är vana att lyda, göra och verkligen följa att de glömmer bort att de själva har en röst. Att lärare vill göra sitt arbete och svara på de krav som ställs på yrket. Kanske är det så att lärare inte vågar säga ifrån eller verkligen ställa sig frågande till det som krävs. Kanske blir kraven så stora att klagosången blir det svar läraren mäktar med.
Jag skulle önska att läraren själv fick sätta ord på vad som händer i klassrummet och rikligt berätta om undervisningarnas hur och viljan att förändra, möta och se eleverna i klassrummet. Att dokumentationen, som jag anser är nödvändig, ska bli ett redskap för eleverna och för lärarna. Jag skrev i min bok Nu ler Vygotskij: Se dagens i elevernas lärande och framtiden i din undervisning. Ur det perspektivet följer jag lärandet och utvecklar det i gemenskap med hur och i vad jag undervisar – och tillsammans med eleverna. Jag minns en lektion jag följde. Jag dokumenterade bara vad lärare gjorde, berättade, visade, undervisade om, läste, ritade … ja precis allt lärare hade gjort i klassrummet under 60 minuter. Jag dokumenterade i punktform. Det blev en lång lista. Läraren var omedveten om sin egen aktivitet och då jag visade vad läraren givit eleverna av lärande kom tårarna. Det var tårar av lättnad, det var tårar med en känsla av att äga kompetens. Och jag vill börja där. Med lärarens faktiska aktioner i klassrummen, höja medvetenheten om det som faktiskt äger rum. Om det ska vi orda!
Vi måste börja med den inre kärnan. Och kring den ska ingen yttre oro störa.
Om läraren kommer i kläm och yrkesmässigt inte orkar – vad kommer då att hända med eleverna?
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Lärare får, men väljer förvånande och ledsamt ofta att avstå. Lärare väljer att säga ’vi vet, vi kan, vi gör’ men avstår från att säga vad det är man vet, vad det är man kan, hur det är man gör. I stället pratar man om annat, om vad andra gör, om vad politiker gör eller inte gör, om vad huvudmän och rektorer gör och inte gör. Och om vad andra säger att man ska göra, fast man egentligen inte vill eller tycker sig hinna eller redan gör fast på annat sätt. Utan att man sätter ord på att man redan gör det. Man stänger klassrumsdörren om sig och eleverna och gör det man gör i skymundan där innanför, i stället för att prata och berätta om det, öppna dörren och bjuda in och visa upp.
Jag håller med dig, det är fasligt tråkigt att det är så, och de som mest av allt drabbas av det tror jag är eleverna.