Jag undersöker alltid hur många gånger mina elever skrattar. Inte skratt som är åt någon utan med någon och i relation till stoff och innehåll. Att skratta då man läser en text i en bok eller då man skrattar åt en lösning i matematik kan vara både skratt för att man har upptäckt samband, skratt för att man är lättad, skratt för att man förstår, skratt för att man kan känna med och leva sig in i.
Och alla de där spontana yttringarna hos eleverna. Jag tystar dem inte. Jag ser dem som plötsliga AHA-upplevelser. Det går inte att vara tyst om upptäckter tänker jag.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
