Då jag var barn var söndagen en vilodag. Affärerna var stängda. Ja, de slöt sina handelsplatser redan klockan ett på lördagen och stod man då utan falukorv eller salt, nya strumpor eller paraply, fick man lida nöd till måndagmorgon då handelsdörrarna slog upp och den ringlande kön av konsumenter kunde springa in för att få sitt. Söndagarna kunde vara stillsamma promenader, långtråkiga pusselläggardagar, fönstershoppande och fantiserande om vad att köpa men också finklädersdagar. Jag hade lackskor på mig inför den traditionella söndagsmiddagen hos mina morföräldrar. Och allt var tradition. Och allt var söndag.
Jag arbetar idag. Min söndag är min måndag. Min måndag är idag.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
