Då jag var barn hade jag en närande längtan och en ständig önskan efter att få en hund. Det gjorde att jag dagligen besökte biblioteket i centrum. Där satt och läste på i alla böcker jag kunde hitta. Om hunden anatomi. Om den lilla valpens skötsel. Jag tog böckerna från hyllorna och satte mig vid borden där de andra studerande satt. De vuxna med sina boktravar och anteckningsblock. Jag var nio år.
Jag hade bara mina hundstudier i tankarna. Jag skyndade till biblioteket för att studera. Bibliotekarien, å denna yrkesroll och väktare om det fria läsandet och ordet, lät mig vara i mina studier. Hon gjorde mig inte till ett barn. Hon erkände mig som läsare och egen forskare. Ibland fick jag låna en penna.
Om det stod något om hundar i tidningarna läste jag det. Det stod ofta om hundar som blivit misskötta, eller om hur man tar hand om hundbajs eller vad lösa hundar ställer till för ofog för alla och envar.
Ungefär samtidigt kom det sig att jag skulle byta skola. Vi hade nämligen flyttat och min skola låg långt ifrån mitt hem. Det var därför jag kom att gå till biblioteket. Biblioteket låg ungefär i mitten av min skolvandring. Jag behövde bibliotekets frirum och demokratiska plats. Fast jag inte kunde säga det så. Jag sa att jag gillade biblioteket.
Till våren skulle jag byta skola. Helgen innan jag började stod det i tidningarna och i rubrikerna att nu är det snart vår och med våren kommer all lukt av hundskit (det stod så) att drabba oss. Det här var på den tiden då hundar fick göra sina högar och hundplatspåsar för deras toalett var en otänkt sak. Den kom många, många år senare. Jag tyckte att rubriken var tänkvärd. Jag grubblade allvarligt på det där med hundarnas bajs.
Så kom skoldagen. Nya fröken tog emot. Nya eleverna tisslade och tasslade. Jag hade en röd kofta med knappar och byxor som kändes lite för rutiga. Det var också innan modetiden. Man hade sina kläder. Modet kom till oss ungefär två år senare.
Fröken talade om våren. Hon frågade om vårtecken. Visste någon i klassen vilka vårtecken som fanns? Jag förstod att hon önskade sig svar som tussilago och någon liten fågel som drog maskar ur jorden. Hennes frökenansikte berättade det. Jag räckte upp handen:
– Det börjar lukta hundskit! sa jag.
Sa jag allvarligt. Att hela klassen började skratta hade jag ingen förståelse för. Jag förstod heller inte varför frökens ansikte förändrades från tussilagosött till argt och strängt. Jag fick en åthutning om mitt språk. Sen blev jag den eleven. Den som hade sagt hundskit. Det gick inte att tvätta bort att jag sagt så.
Idag är jag vaksam på tidningsrubriker och vilket språk mina elever snappar upp där. Eller på andra platser. Jag dömer inte för det språk som eleven har. Det är inte riktigt säkert att det är vad jag tror att det är.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Anne-Marie, vad jag känner igen det där – att vuxnas ord var så starka, att man kunde bli dömd på ett ögonblick. Tala om tolkningsföreträde! Att vuxna hade ett sådant behov att döma och sortera, det minns jag sedan jag var liten – och inte har det väl blivit bättre nu när hela samhället har ett sådant sorteringsbehov?
Jag blev tyst av det, och lite listig. Inte kul.
God fortsättning!
Det här tänker jag mycket på, ur perspektivet att vi måste försöka se eleverna i nytt ljus, fördomsfritt. Inte låta våra reaktioner färgas av att de är ”den där eleven”, utan ge dem en ny chans varje dag. Ställa frågan – Vad händer här? Istället för att döma situationen utifrån tidigare erfarenheter…
Som skolledare ser jag det som min uppgift att prata med mina kollegor om detta, men också se till att de har förutsättningar att vara så tålmodiga och öppna under sin arbetsdag: mätta, nöjda, friska och omgivna av kärlek från sina kollegor, elever och föräldrar.