”Med ögonen i boken
är du ute i hela världen,
är du inne i grannens själ
och löser din egen gåta.”
Margareta Ekström, Ord till Johanna, 1973
Jag blir lite rädd för samhället som inte läser. Så lättstyrda blir vi. Så lätta att lura. Så lätt blir vi aviga. Så lätt blir vi ensamma. Så lätt blir vi främlingsrädda. Så lätt blir vi … okänsliga för öden vi inte förstår då vi möter dem och inte läser om dem, kryper in i händelser och känslor. Så lätt skapas gränser inom oss. Så lätt blir skattekontorets information obegriplig. Så lätt blir annonsens text kungslag. Så lite blir vi speglade. Så obegriplig blir historien och framtiden. Så ödsligt språket. Så hårt blir slaget som ges där språket är försvunnet och ordförrådet inte räcker till för att förklara.
Jag sörjer att bokförsäljningen går ned. Eller allt som går ned och pekar utför då det gäller skönlitteratur, böcker och förmågan att läsa. Jag sörjer då boklådor försvinner och då pojkar inte längre förstår att boken också angår dem. Vad har vi gjort med boken? Vad har vi gjort med texterna? Vad händer med gemenskapen med texterna?
Skolan kan och bör mobilisera all kraft vi har för att ge eleverna text, böcker och meningsfulla sammanhang där lärare och elever möter innehåll, tänker om det, får ord och meningar att härma, förändra och utforska. Det handlar om livsmening. Om tankerymd. Om kreativitet. Om livet. Om dig. Om mig. Om oss.
Boken! Den ropar på oss. Ett skri från bokhyllorna. De olästa bokstävernas meningar.
”Men med bara en bok i handen
fryser du
som bokstäverna fryser
i sin olästa ensamhet.”
Margareta Ekström; Ord till Johanna, 1972
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
