Tomma ark – nej aldrig någonsin

Postat den 04/02/2010 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2010

Ingen är utan sin berättelse. Då jag frågade kvinnan om hennes läsvanor svarade hon att hon hade fått diagnosen dyslexi – själv kunde hon förklara sin läsning – men ingen hade lyssnat till henne. Är det så att skolan ser eleverna som tomma blad som ska fyllas eller har eleverna en berättelse som kan tillföra oss lärare någonting att fylla vår pedagogik med?

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Barnet inte längre ett tomt ark, utan ett halvfullt
  2. Jag blev aldrig lucia – aldrig någonsin
  3. Synen på barn
Det här inlägget postades i Strategier, Värdegrunden och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.