Dyslexi – eller långsam och noggrann?

Körling fotograferar 2010

Jag talade med en mycket språkrik och vältalande 28-åring. Om läsning och hur man läser. Det visade sig att hon hade dyslexi. Så sa hon:

Jag har dyslexi.

Jag vänder mig alltid lite mot de där etiketterna. Inte för att jag inte tror att någon kan ha läsproblem, inte för att jag inte tror att läsning kan orsaka hinder och svåra problem.  Det är bara att jag är rädd för etiketten som vem som helst har givit – att den kanske inte är utredd utan mer påsatt. Jag var tvungen att peta lite i hennes läsförmåga.

Läser du något idag, frågar jag.

Ja, självklart, jag läser ju massor, för jag arbetar och då måste man ju läsa, säger hon.

Läser du textremsorna på TV, frågor jag.

Ja, svarar hon och funderar. Det är ingen som har frågat mig hur jag läser och vad jag läser. Du är den första som går igenom med mig vad själva läsningen är. Jag läser och förstår, men jag läser inte fort. Så var det i skolan också. Jag läste orden noggrant och sedan stannade jag upp för att förstå vad hela stycket handlade om. Jag grubblar på orden och vill förstå sammanhanget jag ser dem i.

Är det ingen som talat med dig om vad läsning är och hur man gör när man läser? frågar jag.

Nej, jag fick veta att jag hade dyslexi, och sedan var det så det var, men jag var bra på matte. Där räknade jag fort. Jag var först klar med alla böckerna.

Du talar om hastigheter och inte om innehåll, säger jag. Hastigheter anger inte om du kan, det är inget annat än hastigheter. Kunde du det du räknade i matteboken?

Nej, egentligen inte, jag fattade liksom inte riktigt men jag hade rätt på det mesta. Men jag var duktig för jag räknade fort.


Jag blir en aning fundersam. Jag frågar denna unga kvinna hur hon löste sina läsuppdrag i skolan. Hon hade så många dolda strategier för hur hon skulle klara sina högläsningsessioner, hur hon skulle skynda att läsa då hon upptäckte att alla andra läst längre än hon. Hon kunde räkna ut när läraren skulle be henne läsa högt för klassen och därför övade hon sig i den läsningen under tiden de andra läste innan det var hennes tur. – Nej, ingen frågade mig vad jag kunde, utan det var det där med läshastigheten. Jag hann aldrig.

Usch vad det var svårt att alltid vara sist!

Ja, och om läraren hade givit klassen helt olika texter, olika infallsvinklar på det innehåll som skulle arbetas med hade denna elev aldrig upplevt det här. Om läraren gick i dialog med eleven och talade om vad eleven kan, hur eleven gör, vilka hinder hon upplever och vilka lösningar läraren i så fall kan erbjuda. Då kanske denna kvinna hade fört ett helt annat samtal med mig.

Jag svarade:

Du är nog en nogrann och långsam läsare! Det är stora kvaliteter i det!

Jag tittade in i glada och tacksamma ögon Jag kunde inte annat än beklaga i mitt pedagogiska hjärta. Hon skulle givetvis ha fått många samtal om det hon fått göra i skolan och syftet med det. Nu fick hon det många, många år försent. Vi gjorde en liten läsundersökning tillsammans. Hon var läsande. Hon var med i de demokratiska sammanhangen. Helt klart!

Anne-Marie

Läs också här: OM LÄSHASTIGHET

Det här inlägget postades i Autodidakten, Formativ bedömning, Misstagen, Strategier, Svenska och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

6 svar på Dyslexi – eller långsam och noggrann?

  1. Lise-Lotte skriver:

    Hej, jag bloggar om studier…Välkommen… Jag är blivande studie- och yrkesvägledare. Jag är klar i juni.

  2. annika skriver:

    Vilken tur att ni möttes. Att du frågade.
    annika

  3. Lilian skriver:

    Jag tycker om ditt inlägg för att det lyfter ett tydligt exempel, en reell upplevelse. Vi behöver verkliga beskrivningar för att kunna förstå, för att kunna bli bättre. Min övertygelse är att lärare gör sitt bästa utfrån den nuvarande kunskap man har. Ditt exempel är användbart för att öka vår förståelse så att vi kan arbeta för att bli bättre på att möta elever med dyslexi så att diagnosen blir ett stöd i arbetet och inte en förklaring till att vi inte lyckas fullt ut.

  4. Pingback: Tomma ark – nej aldrig någonsin « Anne-Marie Körling

  5. Plura skriver:

    En intressant berättelse.

    Hastighet i matematik är inte lika med att man är logiker. Men det kan hänga ihop att vara snabb till lösningar av problem. Men alla problem löser man inte enkelt och snabbt. Vilket innebär att olika innehåll i matematiken tarvar olika processtider i hjärnkontoret.

    Samma gäller språk som du så förtjänstfullt beskrivit. Plura

  6. Anne-Marie skriver:

    Viss matematik måste ju automatiseras, men mycket matematik behöver tänkas, reflekteras och grubblas kring. Det kanske är viktigt att berätta för elever att vissa matematiska problem ännu inte är lösta och att många, många tänkare har tänkt och bidragit till funderingar över mycket lång tid. Anne-Marie

Kommentarer är stängda.