De stod intill mig. De tre. En mamma, en äldre kvinna och en liten en. Vi var i bokhandeln. Jag hörde samtalet för att det går inte att inte höra om man står intill. Även om en bok kniper tag och fångar intresset. Man hör. Jag hör.
Den äldre damen svarade ja. Naturligtvis passade hon den lille. Mamman rusade iväg. Kvar var damen och den lille. Knappt två år kunde jag gissa. Jag strosade omkring bland böckerna. Bokhandeln är en sådan plats. Också tvååringen strosade omkring. Och så den äldre damen. Man strosar omkring bland böcker tänkte jag. Små som stora. Plockar med en bok där och en bok här. Böcker bjuder upp.
Jag stötte samman med dem några gånger. Den äldre kvinnan följde den lille. Under följandet satte hon ord på det som den lille pekade på. Hon följde med sin röst och sitt språk. Det blev en berättelse. Så vacker var den. Plötsligt ser jag dem på en pall. Den äldre damen satt ned, i famnen den lille, och i handen en bok. Hon högläste. För att skapa stunden där barnet följer henne måste hon visa att hon kan följa barnet, tänkte jag. Det handlar om ömsesidigt följande. Att den vuxne kan följa. Att man följs åt.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
