Richard Hultén är läromedelsförfattare. Jag lyssnade till hans lärarberättelse häromdagen. Och jag kände igen mig. I hur man i samspel med elevernas lärande utvecklade egna idéer om hur att dokumentera, hur att följa, hur att verka. Richard Hultén berättade att den där känslan när man själv vill dammsuga. Man sitter där vid köksbordet och den där sköna känslan kommer över en och man tänker att nu ska jag dammsuga. Ur det egna inre, den egna drivkraften, det egna initiativet. Och så tänker man göra slag i den tanken man har när någon annan plötsligt kommer med uppmaningen:
– Kan du dammsuga?
och vips sätter andra krafter in. Man säger nej.
– Näe, jag har en viktig artikel att läsa. Har inte lust. Vill inte.
Det egna initiativet falnar. Ibland tänker jag att skolan har blivit en sådan plats. Den där våra egna initiativ, sprungna ur lärsituationer vi tänker om, just dör i sin linda. Och den utvecklingen tror jag är mycket farlig. Initiativ måste bejakas. Men också det inre motståndet att trotsa och sätta sig på tvären. Det måste man också lära sig något om.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
