Barn pratar om det de gör. Monologsamtal kan de kallas. Jag undrar om vi ska kalla dem så. Att prata med sig själv och med det man gör eller deltar i är en slags relation. Igår satt jag med två barn och tittade på de barnprogram de älskade. Treåringen såg det sjuåringen älskade. Alltså älskade treåringen också programmet. Jag tittade och försökte förstå vad barnen älskade. Så jag satt där jag satt. Lyssnade till barnens samtal med TV-programmet. Hur de hela tiden ackompanjerade händelser, svarade i samtalen och deltog i handlingen. Ibland tittade de på varandra.
– Visst är han rolig, sa sjuåringen. Visst?
Treåringen som inte alls har förmågan att förstå humorn säger att elefanten är stor.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
