Mamman talar med sitt barn om hur djuren fungerar och vad de äter. Mamman tycker att barnet är så vetgirigt och säger att de ska gå till biblioteket. Då jag frågar mamman om biblioteksbesöket säger mamman att hon ska göra besöket därför att hennes barn vill veta så mycket. Och barnet vill något:
– Jag vill ha ett lånekort, säger barnet.
Någonstans i media, tv, nätet har den där lilla snappat upp något väsentligt – att ha ett lånekort. En fyraåring ser nu fram emot att gå till biblioteket och få se i böckerna vad krokodilerna äter, vad djuren har för skelett och samtidigt som detta äventyr få ett lånekort. Plötsligt älskar jag lånekortet. Lika för alla.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
