Dagsläget. Jag skriver. Så är det.

Jag har börjat skriva. Jag vet inte när jag började. Men att jag börjat vet jag. Det är vad jag gör nu, all ledig tid skriver jag.

Pappershögarna blir större. Omvärlden syns mig långt borta. Horisonten är tvärs över bordet. Bokhyllorna vädrar morgonluft. Böckerna trycker ut sina bokryggar och ber mig ta dem, läsa dem och kanske skriva in något citat som passar som underrubrik till en rubrik. Och timmarna syns korta, en timme blir en minut och så den där stunden då armarna måste sträckas ut bakom ryggen och kaffet måste sättas på och en runda måste jag ta – sen glömmer jag kaffet och så glömmer jag sockerlagen jag satte på långkok med en vätska om tre liter, vaknar upp några timmar senare av att köket osar, det jag sitter i är rökfyllt, och i kastrullen svartnar knäcken och sockret är bränt och vattnet är borta och jag har inget märkt.

Så här ser det ut om jag tar hjälp av verktyget att räkna ord. Dagsläget alltså. För säkerhets skull tar jag någon klunk med vätskeersättning i.