Med diktens precision

Låt oss, Lesbia, leva, låt oss älska

och ej akta vad sura gubbar säga

värt så mycket som en ett enda öre.

Solar kunna gå ned och åter uppgå:

oss, när en gång vår korta dag förrunnit,

väntar natt och en sömn som varar evigt.

Ge mig tusen kyssar, sedan hundra,

sedan ännu tusen och så hundra.

När vi sedan har samlat så många tusen,

ska vi blanda dem, så att ingen kan dem

räkna mer och i avund ont oss vålla,

om han vet att det var så många kyssar.

 

Av Gaius Valerius Catullus, från latin av Gerhard Bendz och jag har hämtat dikten ur

DEN SVENSKA HÖGTIDSBOKEN, red. Göran Palm, Marie Lundquist, Carl-Johan Kleberg

 

Det här inlägget postades i Litteratur och läsning. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.