Det var första veckorna på gymnasiet då alla elever samlades i aulan för att lyssna till Svend Asmussen, Putte Wickman och Ivan Renliden. Jag tror de var dessa tre som spelade och underhöll oss elever. Jag var lyrisk. Då som nu gör musik mig alldeles hänförd. Jag var ny elev i skolan, satt någonstans i mitten av aulan och tyckte om det som spelades och hur det framfördes. Plötsligt stod jag på scen, upphämtad av någon av de tre. I ett töcken fick jag fiolen under hakan och med lånade händer spelade jag ett stycke. Och ett till. Mina knän skakade och mina kinder var röda av förlägenhet och plötslig uppmärksamhet.
Tack för musiken i skolan!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
