Mannen med käpp slår sig ner framför mig på tunnelbanan. Han har gråkappa och grått hår. Käppen stöttar hans kropp. Vi sitter framför varandra en stund då jag plötsligt inser att jag känner mannen i fråga. Min gamla lärare från årskurs 7, 8 och nio. Jag vet vad han heter. Jag lutar mig fram och presenterar mig och säger att jag är hans gamla elev. Han minns mig inte men skolan minns han och kollegorna. Nu ska han på begravning. Träslöjdsläraren i samma skola ska begravas. Det är fint att höra om kollegor som följts åt så länge och att kollegor hedrar varandra med närvaro och tar ett sista farväl.
Jag frågar min gamla lärare om vad vi läste i hans kurser i ämnet svenska och engelska under tre år men han minns inga böcker. Han minns inte mycket från undervisningen och jag inser att vi måste tala längre om det vi en gång gjorde. Vi behöver hjälpas åt att minnas. Men tiden räcker inte till och jag lämnar tunnelbanan och mannen bakom mig. Men jag minns mina klasskamrater, vem jag var en gång i tiden och jag minns precis var jag satt i klassrummet och jag minns läraren vid namn.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
