Den här pojken träffade jag för många år sedan. Det var en kille som kom till platsen jag arbetade på. Där trivdes han som fisken i vattnet. Fritidsgården var ett andra hem. Vi var många som tyckte om de som kom till gården. Vi lärde känna dem. Här kunde vi möta dem genom att vara de där vuxna som kunde lyssna ibland, spela spel ibland, fika och käka bulle ibland. De här platserna finns inte idag. Det borde de göra. De borde växa upp som svampar där barn och unga bor.
En sen eftermiddag är jag på väg hem genom Stockholm. Jag har gjort några ärenden, tittat lite i affärer och går över plattan mot T-centralen. Då ser jag den där killen, inte mer än 13 år gammal. Han står vid en av pelarna och ser ut över stationen. Jag blir glad och säger hej. Han blir också glad och säger hej. Vi småpratar lite. Han berättar att han väntar på sin pappa. Han kommer säkert snart. De ska gå och fika säger han. Jag säger att det låter trevligt. Vi säger hej då.
Den här pojken hör till dem jag träffade varje dag. Han kom till gården där jag arbetade. Alla vi som arbetade där kände honom. Gården var öppen hela dagen men middagsstängd ett par timmar. När vi öppnade var han först in. Han, precis som många andra pojkar, stannade till sista minuten innan vi stängde.
Det gick en tid. Jag var åter inne i Stockholms centrum. Återigen såg jag honom på T-centralen. Han stod och väntade. Jag blev glad när jag såg honom, småpratade lite om ditten och datten och han berättade att han väntade på sin pappa. Han kommer säkert snart. Vi ska fika sa han.
En kväll kommer han in till mig i köket. Han cirkulerar kring mig. Något behöver sägas.
– Varje dag efter skolan åker jag in till T-centralen. Jag är där varje dag för kanske att pappa kommer. Så jag väntar på att han kommer. Det var på T-centralen jag såg honom sist. Därför väntar jag där. Men han kommer aldrig. Men jag åker varje dag. Kanske han kommer en dag.
Jag väntar på min pappa, sa han då vi träffades. I min föreställningsvärld handlade det om just det – att vänta på pappa och att han naturligtvis kommer – men nu insåg jag att han väntar på någon som inte kommer. De fikar inte. De gör inte något tillsammans. De träffas inte alls. Så lite jag vet.
Jag frågade om resan dit.
– Jag plankar. Har inga pengar.
Jag frågar om resan hem.
– Då skiter jag i om jag åker fast. Det spelar ingen roll då.
Han hann inte med läxorna. Han har andra uppgifter i livet. Han väntade på sin pappa. Det var hans uppgift. Om den var han ensam. Han klarade inte skolan.
Anne-Marie Körling
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
