Det är lätt att vara vuxen kring ett barns eller en ungdoms skrivande. Det är lätt att vara för vuxen kring just de ungas skrivande. Det är alldeles för lätt att blicka ut med den förmåga man själv besitter som vuxen och därmed också anse eller tro sig ha rätten att trycka till lite mot de ungas skrivande. Bocka i kanten. Med rött!
Människan föds social. Ungar föds sociala. De söker kontakt. De skriver i alla sammanhang där denna kontakt är uppriktig, mottagande, för att bli hörda och ingå i samtal och sammanhang. I skolan skriver eleverna för att bli bedömda. Alldeles för ofta för att just bli bedömda.
Jag ser gärna att det skrivna i skolan är kommunikation. Det betyder att jag har läsande ansvar. Förstår jag innehållet? Hur kan jag förstå det bättre? Hur kan jag stötta och hjälpa eleven att utveckla detta skrivande så att elevens budskap kommer i en form som är berörande och mottaget?
Det tysta skrivandet till den bedömande och värderande andre är en mycket unik situation. Vi skriver aldrig på det sättet eller i denna form i något annat sammanhang. Det är en slags skolskrivande.
Jag ser skolan som en plats för prövande. Och detta prövande är en aktivitet som kan pågå länge och väl. Någon gång under resans gång kanske vi bedömer summativt. Är vi samspelande så bedömer vi processen och går in och visar, samtal och går i dialog med eleven och elevens skrivande. Då är vi i formativa dialoger. Det är långt mycket mer utvecklande för alla i skolan.
Anne-Marie
The role of a writer is not to say what we all can say, but what we are unable to say. ~Anaïs Nin
Precis! Tusen tack. Fint av Anais Nin. A-M