En fyraåring säger: Jag har så fula kläder.
Jag har ingen aning om hur långt ned detta medvetande om hur man ser ut påverkar ungar idag. Det skrämmer mig att en så liten person redan tänker så om kläder. Att hon tänker så handlar om att hennes dagiskompisar sagt det till henne.
Jag får stor lust att tänka på mig själv som fyraåring. Jag minns inte att jag hade ett så speciellt förhållande till kläder eller hur jag såg ut – annat än då jag var på söndagsmiddag med släkten och hade min röda sammetsklänning, mina vita knästrumpor och mina lackskor – utan hade bara kläder på mig så att jag kunde vara ute i ur och skur. Men vad hjälper det att jag minns tillbaka. Ingenting.
Små barn tillbringar mycket tid i varuhus, i köpcentra, på handelsplatser, med vuxna som själva letar efter nya kläder. Så ser vår tid ut. Jag fick aldrig följa med och handla. Det var sällan jag var inne i affärer. Man väntade utanför när mamma handlade mat. Man lekte vid någon handelstrappa och kastade sten mot väggen (det var en lek och det gällde att komma så nära som möjligt utan att träffa väggen) och så kom mamman ut med sina varor. Så gick man hem.
Om jag behövde nya kläder så var det oftast inför skolstarten. Då gällde det att hösthandla för en helt annan miljö. Med åren i skolan kom kraven. Gul-och-blåjeansen var nog mina första ”måste-ha” byxor. Ja, där började det för min del. Jag ratade alla två par byxor jag ägde. Nu började tjatet:
– Mamma, dom här fula byxorna…. Dom kan jag inte ha… Jag vägrar!
Anne-Marie
Om att vara fin
Jag har använt mig ett ganska bra tag av kala barnen för ”fina” : kom ni fina …, du fina…, hej, du fina…, ser du fina…
Och alltid detta spontana tillägg som nästan blev automatism i mitt språk har varit tänkt och känt från min del som ett sätt att uttrycka min kärlek och uppskattning för barnen för det de är.
Och lika spontant barnen började kala mig för ”fin”: du fina S…., du är fin S…
Jag tackade och tog emot, blev varmt i hjärta att på något sätt jag och barnen hade en gemensam kod som i för sig kändes hela tiden spontant och naturligt både för mig och för barnen.
Tills jag kom på tanken att fråga dem vad de menar med att kalla någon för fin eller kala mig för fin.
Det visade sig att 2-3 åringarna tänkte mest på någon som är glad, tokig, cool, knasig, snäll( barnens uttryck). 4-5 åringarna tänkte mest på kläder, skor, hår och ögonfärg.
Arbete pågår.
Och vi är fortfarande fina bara att vi tänker mer på vad vi menar med det.
Det är medvetenheten bakom orden som ger dem kraft. Om du använder ord som fina så är det i kontexten det förstås. Jag använder gärna orden fina… och med det har jag hela min stämma, mina ögons glädje, min värme och förvaltar mötet. A-M
Så sant, Anne-Marie!
Och precis som du säger det menade och menar jag. Det visade sig bara att kan slå in på ett annat sätt än det var menat. Och jag ser det som en till möjlighet att reflektera över mina egna handlingar, för omedveten har jag någonstans lämnat utrymme för tolkningar som jag inte har menat och önskat.
Tja, vet inte om det är tjejigt det där med kläder.
Men jag kan hålla med dig att man följde inte med in när man skulle handla.
Fast när jag tänker efter – då får man tänka efter – hade jag en ovanlig mor, på den tiden, som tog med mig in i butiken när vi skulle handla. Men både hon och jag är skapta att snabbt in och handla och dra därifrån fortare än kvickt. Men min far, salig i åminnelsen, var den i familjen som älskade att gå och ”ögon”shoppa.
Plura som fundera om det finns någon genuskillnad i det här med klädinköp och mode medvetenhet.
Jag blir nog mest ledsen över att andra barn så tidigt värderar kläderna och inte leken. Kanske är vi alla för fokuserade vid det yttre. Jag älskade att gå på söndagspromenad i skyltfönstrens världar… man fick titta in och stå och sukta vid leksaksaffärernas fönster. Min bror och jag stod och suktade efter den och den och den och den… och så gick man hem och längtade. Det var söndagsstängt. Och längtan den fick man ägna sig åt hur länge som helst. Någon omedelbar behovstillfredsställelse var det aldrig talan om. A-M
Egentligen är jag inte förvånad över att barnen lägger märke och värderingar på det ytliga.
Att höra var och varannan dag sedan de är 1-år gamla att ”vilken fin tröja du har!”, ”vilka fina blommor du har på kjolen!”, ”har du nya gummistövlar? vem har köpt dem?”,o.s.v. lämnar spår.
Själv är jag urusel på att ge och ta komplimanger för just hur man är kläd, friserad eller sminkad.
sspirit – det kanske är just det att ständigt få höra det som skapar den ytfixerad kultur. När jag växte upp på bakgården hörde jag aldrig dessa uttryck.
Ann-Marie – nu väckte du ett minne till. Precis så var det. Vet inte hur myckt jag sprang till leksakaffären och stod och kollade in leksakerna. Den bilen med släp, det tåget, den ladugården, de djuren till ladugården, ishokyspelet, knallpulver pistolen, mm. Och som du sa behovstillfredsställelsen uteblev. Möjligen till jul kom tomten med något man önskade sig.
En sådan historia är en jul då jag flitigt innan varit och spanat in en lastbil med av och påkopplingsbar tralier. När julklapparna öppnades av mig ökade besvikelsen för varje klapp som öppnades. När sista klappen var öppnad var besvikelsen stor till bristningsgränsen och jag uttryckte – var är julklappen.
Då kunde fadershjärtat inte stå emot längre. Han tog med mig upp på vinden, där stod julklappen.
En minne om längtan och tillfredsställelse av Plura.
Åh så fint Plura. Jag kan föreställa mig det där. Kulmen av all längtan… den är faktiskt ganska minnesvärd. Fast det vet man ju först senare. Åh så glad jag är att du delade med dig. A-M