– Puh, suckar jag.
En lärare jag samtalar med har genomfört en undervisning med oändligt mycket tänk och innehåll. Vi har bollplankat lite och jag tänker så fantastiskt denna lärare tänker. Det är mångspråkrikligt och det är elevaktivt. Det är medspelarvänligt och utmanarhäftigt. Det är fullkomnat lärande i klassrummet.
– Sen blir jag påhoppad, och negativförklarad, säger läraren då läraren ringer och berättar. Det är en negativ ton och man har hittat en liten miss. Varför är det så? Varför?
Jag är skolad i ett lärande där dela med sig är självklarheter, där pedagogik är aktivitet mellan alla, där man hellre lyfter fram modeller och lyckanden än frotterar sig med misslyckanden och felsökeri. Det finns så många goda exempel av gott lärande i klassrum men med lärares egna måttstockar och skolans föråldrade synsätt så ser vi hellre fel och brister än det som fungerar och skapar lärande.
Om skolan ska komma tillrätta med saker och ting så måste vi börja med skolans självförtroende, såväl den yttre och gemensamma synen på skolan, generositeten mellan varandra och våga anta modeller och utveckla det som ger oss alla råg i ryggen. En skola med självförtroende. För det är en sådan plats. Skolan är en plats för självförtroende.
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Det här gör mig arg. Vadå en liten miss? Det är väl fel på varenda lektion därute, beroende på vilket perspektiv man väljer. Varför söker de fel, de är avundsjuka och livrädda för att de ska bli tvugna att ta efter detta nytänk (som jag föreställer mig att det handlar om) och de vet inte om de kan klara av det. Därför tror jag att de söker fel.