Tystnaden

Jag talade om skolmiljöer med en professor häromdagen. Och då mindes jag:

Jag hade en tanke om att jag och mina elever skulle ta en promenad genom skogen dagligen. Vi skulle göra en pedagogiskt promenad. Jag sa inte så men jag gav mina elever några förhållningssätt. Den att de skulle byta samtalspartners några gånger under promenaden. Och att de på något vis skulle uppleva naturen, träden, stigen och blåbären.Jag sa också att på given signal skulle vi gå tysta. Och på given signal skulle vi prata igen. Mina elever var med. De var med på det mesta jag ville ha med dem på. Också på detta. Tystnad.

En flicka drog sig ur gemenskapen och gick före. Där gick hon. Det hände inte en gång. Det hände flera gånger. När vi var tillbaka till skolan sa hon att hon upptäckt något.

– Berätta, sa jag.

– Jag har upptäckt tystnaden!

Det slår mig hur stor den upptäckten är. Och hur lite vi låter upptäcker av detta slaget få utrymme. Det krävs en skog, tallar, björkar, stigar, vindar och en slags medveten vilja att ingå i det här. Tystnad är en upptäckt. En del människor skräms av den. Andra upptäcker den. Och då man upptäcker tystnaden så börjar man tänka. Om skogen, om sig själv, om livet, om dagarna, om oändligheten, om barr och myror, om …

– Jag har upptäckt tystnaden!

Jag insåg att hennes upptäckt var stor. Och jag tänkte genast på hennes självständighet där i skogen. Modet att kliva in i den tystnaden. Och viljan att söka upp den igen.

– Anne-Marie, vad är det egentligen? Tystnaden?

– Ja, det vet jag inte, det är något märkligt tänker jag, svarade jag.

– Ja, jag liksom hör mig själv!

Anne-Marie

I en klass fyra då det begav sig.