Omtalad med inte uttalad

Postat den 03/07/2010 av Anne-Marie Körling

– Om jag talat med någon idag?

Absolut ingen alls. För jag kan inte använda min röst. Den är helt borta. Jag har fått en sommarförkylning som kallas duga. Nej, det kallas inte duga! Det är många saker som kallas duga men den här stämbandskrackeleraren kan knappast kallas duga! Och den duger inte mig. Den duger inte för någonting. Dessutom ska jag vara inomhus och absolut inte i solen. Säger min läkare. Det kallar jag duga! Eller buga. Jag får lov att buga för fakta. Ingen sol här minsann. Dessvärre kunde jag inte fråga någonting heller så jag nickade glatt åt beskedet. Jag läste att nej och ja är ord som stärker identiteten. Det tror inte jag på. Jag kände mig inte det minsta stärkt av att säga JA till läkarens väldigt kloka råd om att jag bör vara inomhus i skuggan och inte säga ett ord.

Men jag tror inte riktigt läkaren sa så. Jag tror läkaren sa att jag visst fick vara ute, men inte i solen. Dessvärre ser jag inga moln på himlen och jag anar att temperaturen idag slår rekord. Jag anar det. Och det duger bra för mig!

Men ensamheten i mörkret är stort, och rösten gör att jag inte kan ringa om jag inte vill väsa någon i öronen, och det är knappast någon som tänker göra mig sällskap. Jag kan skriva. Så det är vad det blir idag.

– Synd om mig?

– Inte det minsta. Vad är ett bad i havet mot en plask i badkaret?

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Jag vill äta men jag äter inte ord!
  2. Duger jag?
  3. Läraryrket: Vad har vi gjort med vårt yrke?
Publicerat i Skriver om ditt och datt | Etiketter , , , , , | 13 kommentarer

Mitt tangentbord avslöjar mig

Postat den 03/07/2010 av Anne-Marie Körling

– Men Anne-Marie, du har ju inget synligt R! Ha, ha du måste använda R mest av alla bokstäver, sa någon som satt vid mitt tangentbord.

Bokstaven R på mitt tangentbord är nästan bortaraderat. Och E är försvinnande också. Andra tangenter syns ordentligt använda. Dessvärre är det lite si och så med bokstaven X, och stackars Z på ytterkanten och Q har jag knappt använt alls. Jag ser att jag använder uteslutande högra tummen för att skapa mellanrum mellan orden. Just nu försökte jag med vänstertummen och det gick bra men krävde tankemöda och högertummen kräver ingenting av sådant, det är nästan en reflex.

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Bokstävernas demokrati – lite om x och y!
  2. Tack mitt hjärta
  3. Mitt pedagogiska fokus
Publicerat i Barns rättigheter | Kommentarer inaktiverade för Mitt tangentbord avslöjar mig

I sin mammas ögon

Postat den 03/07/2010 av Anne-Marie Körling

Det är min mammas födelsedag idag. Jag brukade överraska henne med något då. Ibland var hon bortrest, då sände jag en frukostbricka via hotellportiern. Jag tyckte om att göra sådant. Man behöver inte delta för att tänka och omtänka. Idag har jag ett förhållande till den här dagen fast min mamma är död. Jag vill ju inte minnas hennes död utan mer hennes liv. Ändå är det mest hennes död jag tänker på. Estonia har dessvärre den effekten på mig. Dessutom var det mycket i mitt liv som kom att förändras på grund av just denna olycka. Jag är inte sorgsen, bitter eller ledsen. Mer avstampande och realist.

Då jag var liten sjöng min bror alltid visan om Josefin och hennes symaskin. Jag älskade den sången. För Josefin hon försvann i havets djup och där satt hon minsann och trampade på sin sy-ma-ma-ma-ma-ma-skin. Det var en slags lek, både med kärleken, arbetet och döden.Idag får den texten en annan inramning, och orden i symaskin utvecklades i sången till att omsluta en mamma. Låt gå för det, tänker jag.

Idag skulle min mamma fyllt år. Vi reste mycket ihop. Hon ville resa med mig. Och jag lockades med, till Kina, USA och hela den norska kusten per båt. En gång frågade jag henne:

– Varför reser du med mig?

– För du är som en fjäril. Lätt att vara med.

Så såg jag aldrig på mig själv. Aldrig någonsin. Idag skulle jag gärna ha frågat:

– Men Du, vilken sorts fjäril är jag då?

Om inte för att det skulle vara roligt att problematisera orden, sorterna, egenskaperna och se om våra åsikter gick isär eller flöt ihop.

Jag googlade på fjärilar, sökte på Wikipedia och läste noggrant hos Nationalencyklopedien.

Jag har nu ett uppslag till ett helt fristående inlägg om fjärilar.

Hurra Lilla Mamma Där Du Är! I mitt minne firar vi någon slags födelsedag.

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Firar födelsedag i minnet av
  2. Läsmotstånd och läsnyfikenhet
  3. Rätten att älska sitt barn
Publicerat i Skriver om ditt och datt | Etiketter , , , | 1 kommentar

Tystnaden

Postat den 03/07/2010 av Anne-Marie Körling

Jag talade om skolmiljöer med en professor häromdagen. Och då mindes jag:

Jag hade en tanke om att jag och mina elever skulle ta en promenad genom skogen dagligen. Vi skulle göra en pedagogiskt promenad. Jag sa inte så men jag gav mina elever några förhållningssätt. Den att de skulle byta samtalspartners några gånger under promenaden. Och att de på något vis skulle uppleva naturen, träden, stigen och blåbären.Jag sa också att på given signal skulle vi gå tysta. Och på given signal skulle vi prata igen. Mina elever var med. De var med på det mesta jag ville ha med dem på. Också på detta. Tystnad.

En flicka drog sig ur gemenskapen och gick före. Där gick hon. Det hände inte en gång. Det hände flera gånger. När vi var tillbaka till skolan sa hon att hon upptäckt något.

– Berätta, sa jag.

– Jag har upptäckt tystnaden!

Det slår mig hur stor den upptäckten är. Och hur lite vi låter upptäcker av detta slaget få utrymme. Det krävs en skog, tallar, björkar, stigar, vindar och en slags medveten vilja att ingå i det här. Tystnad är en upptäckt. En del människor skräms av den. Andra upptäcker den. Och då man upptäcker tystnaden så börjar man tänka. Om skogen, om sig själv, om livet, om dagarna, om oändligheten, om barr och myror, om …

– Jag har upptäckt tystnaden!

Jag insåg att hennes upptäckt var stor. Och jag tänkte genast på hennes självständighet där i skogen. Modet att kliva in i den tystnaden. Och viljan att söka upp den igen.

– Anne-Marie, vad är det egentligen? Tystnaden?

– Ja, det vet jag inte, det är något märkligt tänker jag, svarade jag.

– Ja, jag liksom hör mig själv!

Anne-Marie

I en klass fyra då det begav sig.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Upptäckt!
  2. Lördagsfrukostsamtal och dess innehållsrubriker
  3. Om den värdefulla tystnaden och att skapa tysta klassrum
Publicerat i Frågekonsten, Klassrummet, Lektioner och lektionsförslag | Etiketter , , , | 3 kommentarer

Liten upptäckt i bloggvärlden

Postat den 03/07/2010 av Anne-Marie Körling

Jag blev förälskad i den här bloggen! Vill bara hänvisa till den! Onekligen!

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Tyngden
  2. Förälska mig
  3. Backup och back-upp!
Publicerat i Litteratur och läsning | Etiketter | 7 kommentarer

Barnets lärande är nytt

Postat den 03/07/2010 av Anne-Marie Körling

Allt är nytt för ett barn. Allt. Vattnet som funnit sedan urminnes tider är nytt. Regnet som faller ned i stora droppar är nytt. Gräset är nytt. Tussilagon är ny. Hunden är ny. Kurragömmaleken är ny. Sagan är ny. Snön är ny. Tunnelbanan är ny. Leksaken är ny. Kotten är ny. Katten är ny. Bokstäverna är nya. Att skriva sitt namn är nytt. En penna är ny. Ett papper är nytt. Att måla är nytt. Att tända en lampa är nytt. Att öppna kylskåpet är nytt. Att hålla ett smörpaket är nytt. Att åka båt är nytt. Att se en duva äta brödsmulor är nytt. Att upptäcka sina fötter är nytt. Att lära sig plocka upp småsaker med pedfinggreppet är nytt. Orden är nya. Att äta ärtor är nytt. Att sitta själv på bussen är nytt. Att upptäcka en snigel är nytt. Att få barr i skorna är nytt. Att vara mindre än en myrstack är nytt. Att se en apa på Skansen är nytt. Att se en and på Skansen är lika nytt. Att …

Allt är nytt.

Allt.

Det är vi vuxna som glömt bort att se det så. Det finns inget som inte kan göras nytt igen.

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Allt är nytt – och så väljer jag att förstå det
  2. Skola se på nytt
  3. Allt är nytt under solen!
Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Barnets lärande är nytt

Verkligheten och det som var

Postat den 02/07/2010 av Anne-Marie Körling

Jag satt en gång på en brygga och vattnet var mycket kallt. Jag doppade fötterna i vattnet och där kunde jag sitta i timmar. Längre fram syntes en liten ö. Och på den ön några träd. Vattnet kluckade och bryggan gungade. Det är så lite man egentligen behöver. Lite horisont. Lite vatten. Och sina nakna fötter som kan balansera mellan värme och kyla. Vi kräver så mycket av livet. Men alldeles där det är håller vi inte våra händer öppna utan kräver mer. När vet vi att vi har det vi har? När är vi lyckliga nog? När är vi trygga med underlaget, vattnet och horisonten?

Anne-Marie


Inlägg som berör samma teman:

  1. Det ska skälva om ord
  2. Värme…
  3. Promenaden
Publicerat i Barns rättigheter | 1 kommentar