Hej!
Först hade jag tänkt skriva något sliskigt om vilken förebild du är för mig och hur dina idéer präglat mig mer än lärarutbildningen, men det såg så fånigt ut i skrift att jag går rakt på sak istället. Du har både poängterat hur viktiga våra styrdokument, kurs- och läroplaner är och att varje lärare bör bära med sig dessa. Å andra sidan anser du att det är odemokratiskt och inte i enlighet med vårt uppdrag att försöka bryta ner dokumenten i mindre mål. Hur ska lärare hantera styrdokumenten? Är det brister i deras utformning som gör att lärare 1. Inte har koll på dem, eller 2. Bryter ner målen antingen på egen hand eller i arbetslaget.
Må gott
Bästa du! Bästa, bästa du!
Det du skrivit här är stort för mig att läsa. Låt mig öppet berätta hur jag tänker. Du ska bli lärare, förmodligen står du just nu i startgroparna. Jag tycker och förstår att det du är i färd med att göra är att kliva rakt ut i den verklighet som yrket nu givit dig vingar för att göra. Och verkligheten är stor och komplex och uppdraget är stort och komplext. Du skriver att du är livrädd. Det tycker jag visar på att du tar uppdraget på stort allvar. Jag skälvde av ansvarskänsla och uppdragstyngd då jag för första gången stod inför min alldeles egna klass. Jag vill säga och vill ge dig dina vingar:
Det är helt riktigt att vara rädd. Var det! Förvalta den rädslan och byt så småningom om ordet till ansvar om, vilja att utmanas, beredskap för hur verkligheten ser ut och håll dina sinnen öppna för barnen, eleverna eller de ungdomar du möter. Jag delar din rädsla. Men jag läser in den som den tyngd av ansvar du har att axla. Din yrkesroll är stor, viktig och svår. Det är inget att hymla om. Grabba tag i dokumenten: Tillåt dig att förvalta området av egen utveckling dessa ger; Vill, vågar och kan! Du kan ha ditt professionella stöd där samt i den rektor som anställer dig och de kollegor som du bör och ska ställa frågor till. Var rädd. Var det! Jag tror du håller något viktigt i din rädsla. Sök definiera för vad! Vad är du rädd för? Skriv sedan tillbaka till mig.
Jag tänker också på dina frågor. Hur väl förvaltar du inte frågan. Om du var min lärare och min blogg var mitt lärande vill jag ge dig detta. Du bekräftar mig. Det gör du utan att ta till de där stora orden som du först tänkte ta till. Det är en bra reflektion att inte göra det. För det där ”sliskiga” är just sliskigt och handlar inte om bedömningar utan berömmande. Det brukar jag akta mig för att göra med eleverna. Däremot behöver varje människa bekräftelse i form av gensvar och kommunikation. Den ska vara autentisk och begriplig. Du hanterar det bra.
Dessutom visar du att du har läst min blogg och att du förstår den. Du har följt den. Tänk om jag vore din elev och min blogg var mitt treårslärande under din undervisning. Tänk så bekräftande jag skulle uppleva mig då och gör här och nu. Du kan något om det jag skrivit och har också förmågan att kortfattat följa mina tankegångar. Du vet hur jag skriver om läro- och kursplaner. Jag känner mig förvaltad i dina frågor. Utmanad också. Dina frågeställningar utmanar mig på det värdiga sätt jag önskar att frågor ska göra. De tar avstamp i mitt kunnande och de utmanar mig att tänka ytterligare, den form av vacker kritik som bygger på förståelse av vad du vet om mitt kunnande och vad du önskar problematisera av det du fått här för att ta mig vidare.
Låt tänka att detta är just det en lärare ska och bör göra. Inte trampa på tår, inte överösa med beröm, utan genom det faktiska lyfta det eleven kan och bekräfta det värdigt. I vid ett senare tillfälle kanhända lyfta med relevanta frågeställningar.
Dina frågor!
Om vi lärare förstår styrdokumenten?
Om vi lärare inte kan våra styrdokument? Nej, jag är inte helt säker på att vi kan dem fullt. Jag ser inte att lärare bär dem med sig, har dem aktiva och då jag själv vet hur komplicerade de är tycker jag att dessa styrdokument ska ligga i varje lärares hand för att möjliggöra att vi ständigt går in i dokumenten och diskuterar utifrån dem. Lösryckta tankar om att vi gör det litar jag inte på. Jag är mycket demokratisk i min syn på lärandet och vill också verka för att lärandet inom kollegiet tar sin avstamp ur styrdokumenten. Hur kan vi veta? Hur kan vi förstå?
Risken är stor att vi ägnar oss åt tyckanden. Och jag räds dem. Att utbilda är att säkerställa elevers rätt att få utbildning. Det är det demokratiska uppdraget vi lärare har. Och det var just detta demokratiuppdrag som fick mig att med rädsla över mitt ansvar då jag mötte min första klass och föräldrarna till dem. Knäna skakade men det var ingen som såg det. Nervositet är ofta en inre känsla och den syns inte alltid utåt. Det kan vara bra att veta. Du ska och kan känna den men din professions utbildning kan verka som ditt inre svärd, din styrka.
Om jag vore elev skulle jag vara så nyfiken på dig – du som ska bli min lärare. Och jag skulle tänka på den relation jag önskade få med dig i professionen och hur du skulle lära mig om olika saker. Jag skulle förmodligen tänka och känna mig pirrig i magen själv. Möten skapar sådana känslor.
Detta om att bryta ned mål.
Jag tror det är en osäkerhet som gjort att vi brutit ned målen till mindre mål… och in absurdum i skolan. Jag är av den synpunkten att bryta ned mål kan vara farligt för den nationella tanken om att utbildningen ska vara lika för alla barn och unga. Vi skapar olika dokument och det tror jag är allvarligt. Jag har aldrig kunnat delta i dessa målnedbrytningar och jag tror att det handlar om just denna tanke om demokratin. Dessutom så hindrar nedbrytningen av mål läraren och elevens samverkande kring kursplaner och läroplan. Vilket i sig är allvarligt.
Jag vill med detta öppna brev tacka dig för dina läsande reflektioner, för ditt mod att utbilda dig till lärare och för dina mycket kloka frågor. Jag är öppen för dialog, kommunikation och lärande relation. Så är det pedagogiska uppdraget för mig. Du har förstått det så. Det är stort också för mig. Ta min yrkeshand!
Låt oss vara varandras mentorer, yrkeskollegor!
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
