Elitklasser? Ja, det är ordet som gör det svårt för mig. Kanske är jag för svensk. Men jag tänker att vi kan skapa lärande möjligheter genom att inom en årskurs, exempelvis en årskurs fem, ge hela skolans möjlighet redan där. Låt oss tänka;
Om jag undervisar i exempelvis matematik (ve och fasa om det innebär att jag inte alls undervisar i matematik utan att det matematikboken som undervisar och jag administrerar boken och inte lärandet) kan jag med enkelhet föra in ämnets horisont i klassrummet.
Jag menar att man bör i varje klassrum ha en uppsättning av alla årskursers böcker; från årskurs ett till årskurs nio. Det betyder att ämnet görs synligt och horisonterna för den likaså. Det gör att både elever och lärare kan ta del av ämnets progression. Jag hade en elev som älskade att arbeta med skala. Eleven (årskurs fyra) följde spåret genom flera matematikböcker, ja upp till årskurs åtta, inom området skala. Möjligheten skapades genom att böckerna fanns där och att jag som lärare hade organiserat för undervisning där samspelet mellan elevens specifika behov av utmaningar kunde besvaras. Detta innebar också att eleven utvecklades och att elevens lärande också påverkade andra elever att lära. Jag har alltid arbetat så. En elev jag hade älskade geografi. Eleven fick arbeta med kartan och världen och utvecklade så stort kunnande att det smittade av sig till de andra eleverna. Lärandet är smittsamt.
Det är så med lärandet att det är ytterst individuellt och progressionen likaså. I varje klass ska eleverna tillåtas sitt lärande. Det är inte läraren som ska sätta gränserna med stopp och väntan. Läraren ska följsamt följa elevens lärande och det unika i den lust eleven känner för de utmaningar som ges.
Jag kallar det ett formativt förhållningssätt till elevens lärande. Alltså inte individualiserad undervisning utan följsam sådan.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
Pingback: Spetsutbildning på högstadiet | Christermagister
Ann-Marie, du är nog väldigt unik som lärare med den synen. Tyvärr låter man inte vetgiriga barn få köra på för man är rädd att stöka till timplan, att läs just så mycket som den stipulerar. Personliga tycker jag Jantelagen kryper igenom i tänket kring dessa barn och deras behov att stimuleras.
Vet själv att jag mer eller mindre satt av lektioner som inte gav ett dugg bara för att jag inte skulle ha skammen av att skolkat. Det var mycket energibortfall.
Min uppmaning, våga släppa fram de som är ivriga att gå vidare. Släck inte dem så de vänder skolan ryggen för det är ändå inget att ha. Den ger inget.
Glömde, har skrivit i samma ämne hos mig fast ur en annan vinkel.
Här är länken
http://pluraword.blogspot.com/2011/04/sloseri-med-begavningar.html#comments
Pingback: Spetsklasser blir nog en flopp | www.perolsson.nu
Satt igenom hela grundskolan, allt var för lätt, tappade lusten helt när jag aldrig fick några utmaningar, har idag inte ens gått gymnasiet… Svårt att få ett jobb när man kan allt, men inte fått betyg! Jag skulle gärna gått i en ”elitklass” ! Det var min högsta önskan. Skönt att man idag börjar inse att även begåvade elever har rätt till undervisning.