Jag gick förbi en förskola. Gungorna gäspade utanför. De hade slutat mitt i en rörelse och hängde förväntansfulla men tomma. Tomma. Tomt också utanför själva förskolebyggnaden. Leksakerna låg samman i en vuxen ordning. Och små skottkärror stod radade utmed förskolebyggnaden. Allt var tyst. Det slog mig att förskolan var i vila. Hela byggnaden tyckte sova. Jag tänkte att innanför var nog lässtunder i soffor där berättelserna vaggade in barnen i nya världar och jättespännande ord. Jag tänkte att några barn kurade ihop sig i förskolesängar med gula täcken och en vakande förskolepedagog nynnade dem tryggt till middagssömn och lur.
På håll hörde jag en skolklockas ringsignal. Därefter elevrösterna. Allt i samma värld. Här och nu.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
