I morgon passar jag en bok vidare … och boken skolan förstörde!

Jag ska delta i ett samtal om böcker och läsning i radio i morgon. Jag ska passa iväg en bok till en lyssnare. Kanske två.

– Du får naturligtvis ge fler böcker om du vill, sa den entusiastiske programansvarige.

Men att ge bort en bok. Så svårt. Jag vill ju med den bok jag passar iväg ge en läsupplevelse, ge en bok som lockar in läsaren i all läsning. Redan det är kanske en för stor uppgift. Kanske ska jag ge en bok som ligger mig varmt om hjärtat. Men vilken bok är det? Många böcker ligger mig varmt om hjärtat.

• Böckerna jag läste för mina barn är laddade med deras skratt och deras dofter – ska jag ge iväg en sådan bok?
• Böckerna jag såg mig själv i – spegeltexterna jag läste – ska jag ge iväg en sådan bok?
• Böckerna som jag ärvde – de som någon annan givit mig att läsa – de som är så starkt sammanflätade med en person?
• Böckerna som jag fick av författarna – min sönderlästa Tranströmer som ständigt blir ny och helar sig själv och mig, eller Henning Mankells julklappsbok med vänskapsord i?
• Ska jag ge den bok min morbror överraskade mig med en jul men som jag ansåg vara så tråkig, jag läste liksom inte sånt då, men blev boken jag läste i barnlitteraturkursen och som gav mig drömmar jag aldrig någonsin ville vakna upp ur?
• Eller ska jag ge boken min son läste från pärm till pärm och sedan dess talat sig varm för?
• Ska jag ge något som jag tror läsaren vill ha?
• Eller ska jag ge det jag själv vill ge?

Jag går in i en bokhandel. Frågar mig fram. Får hjälp. Den här kan du ge iväg … och den här … och den här. Plötsligt håller den unge bokhandlaren Vilhelm Mobergs bok Utvandrarna i sina händer. Jag hör mig själv säga:

– Nej inte den, den har skolan förstört. Den har skolan förstört.

Den har skolan förstört. Och jag minns min son som skulle läsa ett kapitel i veckan, skriva långa redogörelser för innehållet, där läsningen var läxa och inget man gjorde på lektionen. Han läste två kapitel och sen ville han kasta boken till brännbart. Han hejdade sig. Jag sparar den, sa han. Ska minnas hur man förstör böcker. Ska minnas hur man dödar läsningen. Stackars författaren! Stackars han!

Jag håller boken i min hand.

– Den är bra, säger den unge mannen.

Ja, så klart den är. Det är bara det att … och jag känner det där läsmotståndet, den där känslan av att jag måste läsa. Inte att jag längtar efter att bita i ett litterärt astrakanäpple!