Inga barn i centrum – ut i sammanhangen



Jag är uppvuxen bland berättare, diskussionslystna samtalsivrare-  och som barn hade jag öron som grytlock. Berättelserna var inte avsedda för mig, eller för barn, men vi barn ingick i samtalen och sammanhanget. Det är en rikedom att inte vara föremål för en berättare, utan ingå i ett sammanhang där det berättas. Det är inte heller bra att  vara ett barn som den vuxne gör till ett centrum. Barn strävar efter sammanhang. Inte efter en position där alla fokuserar på barnet för att underhålla, ge och lära ut. Då flyr ungen ut ur den vuxnes fokus och till det befriande leken på baksidan av huset.

Anne-Marie

Det här inlägget postades i Värdegrunden och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Ett svar på Inga barn i centrum – ut i sammanhangen

  1. Plura skriver:

    Den kloke har ytterligre en gång sagt det viktiga om barn och vuxna.

    Visst hade man som barn öron som grytlock.

    Även om jag inte växte upp i ett matriarkat av berättare utan i en frikyrklig berättartradition där sammanhanget var viktigt.

    Vi barn fick ingå som en del av berättandet. Minnena sitter som berg i bakhuvudet. Något som jag önskar många barn skulle få uppleva. När det inte blev intressant flydde vi till bakgården när de vuxna tyckte att vi var duktiga. Det var inte det vi ville höra utan det där som tillhörde en värld vi ännu inte var en del av.

    Några insnöade kommentarer, till en givande text av Anne-Marie, från Plura som minns sitt 50-tal.

Kommentarer är stängda.