Sätt inte barnet i centrum – sätt barnet i sammanhangen.
Detta är en av mina idéer. Jag vet att också Jesper Juul driver den här tanken. Så jag tar hans idé och förhållningssätt i mina tankar:
Barnet i centrum blir ensamt. I ett centrum är man till allmän beskådan, ska prestera, göra någon nöjd, blir ett objekt som det subjekt man är. I ett sammanhang befrias den lilla ungen från allt detta fokus och blir en del av sammanhangen. I undervisningen ser jag det som en uppgift att skapa sammanhang där eleven tillåts blomma ut i den gemenskapen som sammanhanget ger och uppgiften skapar. Barnet är inte ens i fokus för bedömningarna utan undervisningen är det och det eleven kan, vill, vågar och får utveckla i denna gemenskap. Det är undervisningens resultat som ska bedömas och det som syns av elevens gensvar. Jag har flera modeller där jag utvecklar detta. Och alltid, alltid, alltid är eleven med i det sammanhang där vi tillsammans bedömer resultat eller process.
Inget ensamt objekt med andra ord – utan ett självsklart subjekt i ett omslutande sammanhang. Att barnets bästa ska råda är för mig en självklarhet. Det betyder inte heller att just själva barnet ska befinna sig i det centrum utan att handlingarna kring barnet ska stå i centrum.
Min melodi!
Anne-Marie
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
