”Glad pedagogik”

Körling ritar 2009

Jag fick ett brev. En bok. Två innehåll. Den tredje dimensionen av texten blir den jag skapar då jag läser det jag får.  Tack Gunilla Bergström för ett vackert läsinnehåll och en bok som får mig att skratta. Dessa ord jag får: GLAD PEDAGOGIK.

Jag läser mig glad. Jag läser mig rik. Jag läser mig starkare. Bekräftelsen gör också att jag vill göra mer för dem jag verkar för. Lärarna. Eleverna.

Ja, jag tror på skrattet, glädjen, innehållet. Jag tror på gemenskapen med Hallands floder, att tre gånger tre är nio, att världen är upp och ned i rymden, och vintergatan inte är en gata för söndagspromenader. Jag tror på barnens intresse även då den visar sig från det aviga hållet – Vadå vattnets kretslopp? och ser det som den första ingången i arbetsområdet, det jag ska vitalisera och skapa nyfikenhet kring. Ja, jag tror på att jag kan hitta på frågor som gör att det exploderar i det inre av förvåning eller att det i rummet skapas skratt och diskussioner. Ja, jag tror på riktningen från att lyda blint och sitta still till rörelsen där kunskapen finns och där människan får lära sig. Jag tror på mitt hållande, att tider är tider för gemenskap, att vi ibland måste lyssna utan att prata för att innehållet kräver absolut koncentration. Jag tror på diktens dilemma där ett kilo inte längre väger ett kilo utan 700 gram. Jag tror att Tomas Tranströmer och Bruno K. Öijer hör hemma med sina innehåll precis som varje annan författare jag läser eller kommer att läsa. Jag tror att högläsningen av Eddie och Maxon Jackson blir starkare genom min stämma och att eleverna läser in sig i min tolkning av författarens text. Jag tror på eleven som plötsligt måste avbryta för att fråga om något som rör innehållet. Jag tror envist på de lärande frågorna och källan de springer ur. Jag tror mer på kollegornas frågor än på de bestämda att allt är som det är. Jag tror på behovet av lärarrummets spillande av ord och kaffe. Jag tror på den absoluta gräns att där eleverna är ska lärarens språk vidga vyer och göra himlen högre. Jag tror på kunskapernas meandervägar i lärmiljön och i de vindlande hjärnhalvornas behov av att röra hela kroppen då tanken söker sitt.

 

Det här inlägget postades i Boken i undervisningen, Läraryrket och lärarrollen, Litteratur och läsning. Bokmärk permalänken.