Kära du där borta,
Begär inte att jag ska lära mig! Fånga hellre mitt engagemang i de frågor som uppstår där jag är. Hjälp mig att se och förstå utifrån det jag finner i min lärarvardag. Det är alldeles för många brev som sänds in till skolan och till mitt läraryrke, brev som säger vad som gått fel och vilka åtgärder som ska till, men ingen fråga till mig om vad jag tror och tänker utifrån min situation. Det är tröttsamt att alltid ta del av andras skolvisioner och se sina egna smulas sönder för att utrymmet inte finns men heller inte tas. Det ryms inte att ta utrymme med något skolan själv tänker och vill när uppdragen att fullfölja andras läggs före och överst. En lärare jag känner sa att det är för lite initiativ från lärare som får gehör och uppmuntras. Det är som om vägen är utstakad av någon en bit ifrån klassrumsverkligheten. Som har visioner om den men som aldrig ser den mer än vid korta besök och som aldrig någonsin har arbetat i skolan eller haft utbildning om pedagogik eller hem- och konsumentkunskapens väg ut till de lärande.
En lärare mitt i alltsammans är per definition lärande. Elever påverkar. Ämnets innehåll påverkas av elevernas åsikter om det eller också bristande intresse för det som läraren vill ge. Allt av utmaningar för en lärare som ständigt måste visa att läraren faktiskt kan och gör och försöker trots att tidningarna nyss skrev om det motsatta.
Ibland har jag önskat scanna min hjärnas aktivitet för att se hur många områden som blinkar rött därinne, aktiverade, då jag är med eleverna, hör deras frågor och deras tankar, håller ordningen och sätter undervisningen på sin spets, alla ögonkast som visar på intresse och som ska fångas upp, en tråd som leder in i ämnets mysterium och så den hållande förmågan då allt i en och samma stund kan lösas upp, då lektionen kan gå om intet och upplevas som om den gick förlorad.
Allt i ett klassrum är dynamiskt.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
