Läser i dagens DN om Bruno K. Öijer. Jag upptäcker att jag ler och känner fantasins rymd och pedagogikens uppdrag där skolan kan få vara en plats där kreativitet och fantasi bejakas. Jag citerar DN och Georg Cederskogs text:
”Direkt lycklig är dikten ”Fantasin” om hur hans skoluppsats i sjätte klass om sommarlovet – en påhittad berättelse där han framgångsrikt lagar ett benbrott på en spindel med tejp – får högsta betyg och blir uppläst inför klassen. När han går över skolgården
””fanns varken gymnastiksal grus eller asfalt
palmer vajade i vinden
Medelhavet skummade blått och snuddade
vid mina skor.””
Nu väntar jag som ett barn väntar på sagorna, dikterna, och gränsöverskridandet mellan verklighet och fantasi, efter den diktsamling jag ska dricka mig rik på.
Snart kommer Om Natten Viskade Annabel Lee av Bruno K. Öijer.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
