Att göra något i det yttre. Det handen förmår, kan och gör. Sticka, tälja, dreja, baka och skriva. Plantera frön i krukor, skära grönsaker till ett långkok. Det yttre arbetet som gör något med det inre. När jag stickar är det mina händer som rör sig, jag får tänka då jag räknar maskor och jag ser mina händer arbeta och skapa. Det är monotont att sticka. Aviga och räta. Räta och aviga. Långa stycken där fingrarna matar garn och garn löper genom öglor. En vila. Och tankarna leker, påminner, hämtar fram ett minne eller lägger fram en sak som magen har grubblat på. Magen som bär en valnötsstor sorg med ett skal som inte vill gå sönder, brisera i känslor, gråtas ut och kännas för fullt. Och garnet löper genom händerna.
Promenera, utan mål, utan prestation, en runda. Varje dag. Återkommande steg som inte fångas in i en dosa som säger att jag gått 10 000 steg och jag kan känna mig tillfreds eftersom min prestation går att mäta. Besvikelsen nästa dag då jag inte kunde, orkade eller hann. Nej, promenera utan att mäta. En timme i egen takt. Med tankarna som springer före ibland, eller tankarna som påminner, en lösning som presenterar sig från ingenstans, en inre text som berättar att den kanske vill komma på pränt. Ofta går jag mitt varv på kyrkogården. De höga tallarna har sett mig där sedan jag var ett litet barn. Vi genade genom kyrkogården för att komma till mormors och morfars hus. Ibland kommer minnen fram, små vardagliga bilder som värmer mig, ibland en oförrätt som tvättas bort och går att ses ur flera vinklar. Mina steg, min promenad. Inga krav, inga mål, inget annat än en återkommande rörelse.
Sådan frid. Sådant andrum.
Och de små stunderna av småprat. De som gör oss varande här.
Om PISA och helvetesgapet att inte kunna läsa
